JKN

Så jävla, jävla, jävla tveksam söndagsbio. Men jag måste se den.
Sen att jag gör det just idag, o att jag tvingas sova ensam när jag sett den,
kanske jag borde ha tagit i beräkning.
Men nu är det bokat o betalt.

Igår kostade varmkorven med bröd 115kr.
Jag är 29 år. Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Ska man gå ut, så ska man gå ut i tid.
Vi ramlade ut alldeles för sent, ställde oss i en alldeles för lång kö till Marie Laveau, betalade alldeles för mycket pengar för att få ställa oss i ännu en evighetskö för att hänga in jackorna. O när vi tittade på klockan insåg vi att vi skulle behöva stå i samma kö för att få ut jackorna, o rent tidmässigt (men tanke på tidsutvecklingen i kön hittills) skulle vi behöva byta kö till utlämningen redan innan vi hunnit hänga in jackan. Så vi muttrade, gick ner med jackorna under armen, trängdes lite i en bar, men partystämnigen försvann någonstans i någon utav de milslånga köerna.

Så vi gick ut, köpte en varmkorv o skrattade åt en råtta som såg ut som en liten hund.
Vi kramades o skrattade åt att vi betalade 100 kr för att få stå i kö en hel natt.
För vad ska man annars göra? Jävla elände.

Men innan allt elände hade vi en mycket trevlig kväll, o jag får istället låtsas som att det var den som kostade pengar, för då är det SÅ värt det. Vi hängde hemma hos Annas i hennes nya fina lägenhet, drack vin, käkade chips o kollade på Så mycket bättre. Bråkade om Thomas Di Leva's äkthet, hurvida Petter (o Maja) är Stureplan eller ej, om Plura knarkade under serien och om det var därför han var så röd i ansiktet, vilka droger Christer Sandelin tar, o kom fram till att Septembers låtar inte kommer räcka till alla deltagare.
Alla får göra samma. One-hit-wonder, liksom.

Sen sjöng vi Sjörövar-Fabbe i, oavsiktlig, stämsång ända tills Anna tyckte det blev för sorgligt.
Då blev det långa djupa samtal till höger o vänster om viktiga saker i livet.
Jag tror alla samtal avslutades med; tänk på att DU är viktigast. För så är det.
Sen blev det Håkan-medley varvat med Roxette, Cindy Lauper o Eldkvarn.

Resten vet ni.

Idag när jag skulle handla en massa bra o energigivande mat fick jag "medges ej" kastat i ansiktet.
Vad fan, jag visste ju att pengarna helt omöjligt redan kan vara slut, så jag gick till bankomaten för att ta ett kontoutdrag. "Kortet har beslagtagits". WTF?!
Jag fick total panik o ringde genast till telefonbanken. Tydligen har "någon obehörig" försökt att få tillgång till mitt konto, så banken har spärrat kortet. O skickat ett nytt. Det KANSKE är framme på tisdag. Kul.

Men vem är den obehöriga pajasen som ligger bakom detta? Tur att pengarna iallafall var kvar.
Det är ju så himla typiskt att ytterligare ett stressmoment kommer in i mitt redan sönderstressade liv.

 
Men idag bestämde jag mig för att verkligen försöka stressa ner lite mer.
Detta beslut togs när jag upptäckte att jag tog toapapper direkt, medans jag kissade. För att vara snabb.
Nu är detta kanske väldigt ointressant o lite too much information, men det var en aha-upplevelse.
Det är ett utmärkt exempel på hur resten av mitt liv ser ut just nu.
Ska jag inte ens få slappna av på toaletten? Jo.
Hädan efter ska jag ta toapapper när jag är klar.

Det tycker jag du också ska göra.

Fan, vad najs! Det här är ju vad jag har väntat på. Lösningen på allt.
Den här lilla lappen hittade jag innanför dörren idag. Ungefär 20 år försent.
Mr. Sofian, vart har du varit hela mitt liv?

Mamma, vad gjorde ni för fel?
Varför gör jag ständigt saker som jag vet att man egentligen inte får/borde göra?
Som nyss. När jag pillade med en gaffel i mixern, för att jag skulle hacka på några frysa jordgubbar som vägrade bli mosade, medans knivarna snurrade. Vara effektiv. Men då tappar jag gaffeln, den åker rakt ner i knivarna o sprätter upp som ett målsökande roterblad. Det sprätter smootie över hela mitt kök/hall, o mig.
O gaffeln hade mycket väl kunnat sätta sig i halspulsådern, eller i ett litet öga eller två.

Men återigen, vad gjorde ni för fel? Fick jag aldrig känna på konsekvenserna av idiotiska handlingar?
Eller är det bara mitt eget fel? Något crazy behov jag har av att uppleva vardags-edge?

Jag måste veta, för mina egna framtida (peppar, peppar, ta i träääää) barn.
Jag är fortfarande lite skakig.
Svagt hjärta, ni vet.

Lights will guide you home,
and ignite your bones.
And I will try to fix you.
♥

Dagens, kanske månadens, mest klyschiga, men;

Du vet vem du är.
Allt kommer att bli bra.
Du har mitt ord.
O mig.
♥

Spotify här.

Jag behöver lite pop. Jag är väldigt opoppig för tillfället.
Jag är mammig som en 2-åring, trött som en 90-åring, lika stressad som Pernilla Wahlgren är jobbig, o lika hög på socker som Gary Busey är hög på droger.

Men kl 22.45 kommer räddningen!
Då hoppas jag på att kunna stänga av mig själv i nuet,
o istället återuppleva Way Out West 2010 för en halvtimme.

...men, min mamma är bäst. ♥
Hon var här på en snabbvisit igår igen. Vi käkade god mat, o hade det allmänt mysigt.
Min mamma får mig att må så bra, o jag skulle vilja ha henne här varje dag.

Spotify här.

Pilla i ljuset. Varför är det så himla kul?
Min erfarenhet säger mig att väldigt många gillar att pilla i stearinet på ljusen.
Jag också. Men i detta fall fick jag panik, o skulle rädda veken som kvävdes av stearinet på mitt doftljus. (Nej, jag är verkligen INTE besatt av doftljus) Jag gjorde det inte av ren lust liksom.

Jag fick iallafall stearin över fingarna, o njöt i o för sig ganska myckat av att pilla bort det.
Men sen när jag skulle börja skriva igen, kunde jag inte hålla i pennan. Den bara halkar ur mitt grepp.
Så jäkla irriterande! Jag tvättade händerna, men det hjälpte inte.
Har hört att frysen är det enda sättet att rå på stearin?

Tur att jag bor i Sverige o snart kommer att bli djupfryst.
Defrostad i vår/sommar, tinad lagom tills det är dags att frysas ner igen.
Ingen som hört talas om frostskador?

Jag tror att jag är frostskadad.

Frågan är om positivt tänkande kan motverka vaglar också?
Hoppas det.
Ajjeee.


O förresten, jag köpte ingen lampa idag.
O jag lyssnar på alldeles för bra musik.

Jag är en jävel på att lova mig själv saker som jag sedan inte håller.

Här sitter jag. O försöker lära mig om lärande.
Känns som min hjärna har torkat ut, efter alla dessa år av tvivelaktigt leverne.
Men jag läste alldeles just precis att postitivt tänkande gör halva jobbet.
Negativa tankar, rädsla o nervositet blockerar oss o gör det lättare att misslyckas.
Mental träning, o att bygga upp ett pluspsyke is the shit.

Men det är faktiskt lördag. O jag måste faktiskt äta.
Så jag ger snart upp, för ett tag iallafall, o drar till affär'n.

Jag har lyssnat på Mumford and Sons hela kvällen. O försökt koncentrera mig på att plugga.
Men Marcus Mumford o hans röst gör något med mig. Jag blir helt pirrig. Jag blir liksom kär.
Som värsta sortens fjortis. Jag får göra allt för att stå emot att skriva ett psykopatiskt kärleksbrev.
Underbara röst, underbara musik, underbara karl. Jag kämpar emot. Verkligen kämpar.

Eftersom jag just nu pluggar Arbetssätt & Lärande borde jag förstå, och/eller iallafall läsa mig till, att det inte var en speciellt bra lärande miljö för mig. Jag kan inte koncentrera mig när jag hör för bra musik.
Jag kan inte heller sova till bra musik. Jag lyssnar alldeles för aktivt, o mina tankar far iväg.

Jag lovar mig själv att inte lyssna på bra musik imorgon.
O så ska jag köpa en skrivbordslampa. Till mitt obefintliga skrivbord.

Så jag ska väl bara köpa en vanlig lampa, antar jag.

Nu; sova.




Den här fina låten finns tyvärr inte på Spotify än, men lyssna på deras första skiva här.

Jag får lite dåligt samvete, gentemot mig själv tror jag, på grund av mitt förra inlägg.
Den där relationen jag pratade om var väldigt stor o viktig för mig. Det var passionerat o starka känslor.
Den har satt sina spår, både jättefina o mindre fina, o det är väldigt sorgsamt att det inte funkade.
Det blev ett väldigt dramatiskt avslut, o jag tror att det har gjort hela grejen väldigt känslig.
Jag menade inte att jag är glad över att det blev som det blev. Jag menar bara att det tyvärr var oundvikligt.
O att jag nu i efterhand förstår att det var så, hur det än kändes då.
Även om jag i efterhand också är ledsen över att det tog stopp.

Älta, grubbla, tänka, vända, vrida o blir galen, är lite utav mina främsta egenskaper.


Men jag måste lägga av med det nu. Nu har jag annat att fylla mitt huvud med.
O det finns inte plats för allt. Men jag behöver inte ens hålla på att sålla bort o välja; skiten ska bort.

Jag HATAR mina mardrömmar. Speciellt de som sitter kvar hela dagen.
Imorse vaknade jag i tårar, o jag kunde inte släppa känslan förrens nu ikväll.
Det var en hemsk dröm, med en hemsk känsla som jag är alltför bekant med.

Drömmen tog mig tillbaks ca 1,5 år i tiden, o besvikelsen o det värkande hjärtat kändes precis som då.
"Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte" ekade i mitt huvud.
Blä. Det är en jäkla tur att jag har blivit så gott som självständig.
Det tog sin tid, men det var så värt det.

O nu vet jag att den där händelsen för 1,5 år sedan var helt nödvändig för mig o mitt liv, hur jobbigt det än var. Det hade inte kunnat sluta på något annat sätt. Lika bra att det hände. Istället för att slösa tid.
Dyrbar tid. Tid för att hitta mig själv, o för att lära känna den riktiga Johannan o hennes åsikter, behov, viljor o känslor. Så jäkla klyschigt, men så jäkla sant.

Den viktigaste relationen i livet är väl ändå relationen till sig själv?

Spotify här.

Jag har sagt det förr, o jag säger det igen;

Balsamspray är livsfarligt!

Nu tryckte jag "bara" in svanskotan några extra centimeter.
Men jag kunde lika gärna ha splittat skallbenet, eller ryggraden.

Jag tror att jag hellre har samma gamla risbuske på huvudet i livet,
än glansigt hår i graven.

Jag är nog mer stressad än jag tror o förstår. Över det mesta. O höstdepressionen är förmodligen här också.
Jag märker det på mitt humör, o min obefintliga energi. O jag äter alldeles för mycket skräp.

När det är såhär känns det ju inte så kul att blogga heller.
Dessutom får jag i princip noll respons på mina inlägg.
Jag ser ju på statistiken att det finns en del läsare, men vet bara att mamma, systrar o Anders läser.
Ni andra vet jag ju inte vilka ni är. Men ni vet vem jag är. Lite i alla fall.

När jag, vissa dagar, är i detta höstdepressivatillstånd får jag för mig att ni bara läser för att jag är dum i huvudet. För att hånskratta o för att kunna snacka skit. Eller för att känna er lite bättre själva.
Precis som när jag tror att om någon tittar, till exempel på mina skor, så tittar de för att de är fula. 
O om någon ler, eller om någon i en radie på 50 meter skrattar, så är det åt mig för att jag ser konstig ut på något sätt. Eller om någon viskar, så är det om mig. Jag får för mig att människor umgås med mig enbart för att vara snälla, eller för att de inte vågar/orkar säga nej. Och så vidare, i oändligheten.

Detta är väl någon slags mix av paranoia, självömkan o självupptagenhet.
Lyckligtvis är jag väl medveten om fenomenet, o kan se på det utifrån.
Jag dunkar mig själv i ryggen o säger, sköt dig själv, o skit i andra.

Fast kanske mer; sköt om dig själv, o skit i vad andra tycker.

Höstdepp får nu lov att bli höstpepp.

Jag har aldrig hört någon säga "VÄLDIGT snabb studietakt" o "det här är HELTIDSSTUDIER",
så många gånger under 2 timmar. Inte ens under hela mitt liv.
Det gör att jag känner mig lite stressed out.


Hur ska jag nu få tid för att göra sånthär viktigt?!



Barbatrött, såklart.

Då åker jag på upprop i skolan då.
Sen åker jag till jobbet. Såklart.

Klara, färdiga, gå - mot noll fritid.

Idag var det dags för bio-tisdag. Ja, jag vet att jag går mycket på bio, men det är så värt det.
O köper man ett rabattkort är det ännu mer värt.

Idag såg vi Himlen är oskyldigt blå, av Hannes Holm. Jag kan rekommendera den starkt!
Väldigt fin film, o jag blev dessutom lite småkär i Bill Skarsgård.
Att han knappt är myndig är något jag helst inte diskuterar.


Imorgon smäller det. Då börjar jag skolan. Jag är superpeppad.

"Och om du till exempel skulle vilja ta ett jobb, eller ge dig ut att resa i några månader,
så läser du bara den delen på distans."

KompetensUtvecklingsInstitutet-tant, I love you.

Vissa saker är i avslutningsfas, o andra i startgroparna. O detta gör mig helt urflippad.
Mina planer svävar iväg åt alla möjliga håll, o jag klarar inte riktigt av att vara realistisk.
Jag svävar mellan förändrings/separationsångest, o superpepp inför framtiden. Tossig är bara förnamnet.
Jag kan inte tänka en enda tanke hela varvet ut, jag blir klumpig o glömsk, jag drömmer konstiga drömmar o jag överkonsumerar såväl kläder som godsaker i ren förändrings-psykos.
Men jag har goda föraningar.


För ungefär ett år sen såg jag Loney Dear. Han var egentligen inte huvudakten, men för oss var han det.
Ed Harcourt spelade efter, o vi hann även med Fuck Buttons på Strand samma kväll. Busy night, indeed. 
Så var det då eftersom jag hängde med en busy guy, liksom. 
Fint som snus.




Spotify här.

Vilken helg. Väldigt budget, men ändå väldigt vild, på något konstigt vis.
Två fantastiska spelningar o danskvällar, o en BiB'a senare, vaknade jag upp imorse.
Jag vet att jag har haft en lite för hård helg när jag funderar över existentiella frågor, som jag gör idag.

Jag lyssnar på Håkans nya skiva o ignorerar söndagsångesten.
På onsdag börjar mitt icke-existerande liv.
Heltids jobb, o heltids plugg.

Hejdå liv,  vi ses om en månad!
Förhoppningsvis.

Håkan, jag älskar dig.

Ett glas vin? Nej.


Jag har min fina lilla syster här hemma över helgen. Lillasystern.
Igår var vi ute i Stockholmsnatten. Innan dess hann vi dricka vin. Jag kanske drack den största delen.
Jag stylade Julia med en av mina loppisfynd o struntade i hennes protester o kommentarer om den såkallade Frälsningsarmén-looken. Jag var asnöjd o bestämde kläder, hår o smink.

O nu kommer det bästa.
När vi stod i baren på Debban Medis kom det fram en tjej till Julia o sa;
 
"Jag måste bara säga att din skjorta är så himla fin!"
 
"Där ser du!" sa jag. "Det är jag som har bestämt den!"

"Men allt är liksom så himla fint, helheten, håret o alltihop!" sa tjejen då.

"Tack!" sa jag. "Det är jag som har bestämt det också."

Jag blev så otroligt nöjd. Min trovärdighet som stylist höjdes med 100% för min lillasyster.


Familjen spelade, o det var lika fantastiskt som vanligt.
Jag älskar Familjen. Den Familjen också.

"Michael Jackson kanske dog för att han glömde ta sin medicin, 
när att han dansade så mycket."

- Lilla S, 3 år


Jag tycker att tanken är väldigt fin.

Jag försöker tänka på allt möjligt annat än delfinslakt.
Det går sådär. Jag bara gråter.
Men jag försöker.


En morgon när det var stopp i tunnelbanan, o jag var tvungen att gå till Fridhemsplan, gick jag bakom en kille. Jag såg honom bara bakifrån, o i mitt huvud såg han precis ut som Jude Law. Jag försökte komma ikapp snyggingen, så jag skulle få det bekräftat, men han hade för mycket försprång.
Han hade en kavaj med skinnlappar på armbågarna, o fina skor.
Idag såg jag honom igen. Framifrån.
Han såg INTE ALLS ut som Jude Law.
Antiklimax.
Crap.

Jag kan inte sluta att gråta nu. Tårarna bara trillar. Det är så hemskt att jag har ont i hela kroppen.
Jag visste att det skulle bli såhär, men tycker att det är en väldigt viktig film att se.

www.takepart.com/thecove



Jag kan verkligen inte sluta gråta.
O jag kommer inte kunna sova.
Någonsin, känns det som.

Håkan.
Han är min profet.

Idag stod det Stefan-häng på schemat. Trevligt var bara förnamnet.
Dessvärre får han mig ofta att känna att jag lever ett alldeles för trist liv. Han har världens roligaste jobb, o reser hit o dit mest hela tiden. Reykjavik - New York - London - Buenos Aires. You name it. Busy busy!
Hela hösten var fullbokad. Jag får livs-prestationsångest av sådant. Men jag är glad för hans skull.
O jag menar't. Han är en av världens bästa.

O som den Iphone-älskande människa han är, fick han mig verkligen att vilja skaffa en såndär bebis.
Han vet vad han ska säga för att sälja in sin gulle-manick, o nu sitter jag genast o surfar febrilt efter det bästa alternativet. Förut var jag bara anti när han satte igång med sin propaganda, o blev mer anti ju destomer han försökte påvisa hur uuunderbar den var. Det var too much. Nu har jag fått andrum.

Men jag o dyra prylar går inte ihop. Det är nästan så jag misstänker en förbannelse.
Men mest troligt är att det bara har med min drullighet att göra.
Min mamma tar fortfarande alltid bort duken när vi ska äta.
Det kanske förklarar det mesta.

Min mamma har varit här o hälsat på, en snabbvisit. Så himla gosigt.
Nu vill jag ju ha henne här hela tiden. Typiskt. ♥

Idag har det varit jobb o träning. Jag var på ett så himla pissigt spinningpass, så jag var tvungen att stå 60 minuter på crosstrainern efteråt för att få ur mig allt äckel. Hoffmaestro och säkert TRE Scooter-låtar. Scooter? Ursäkta, men vaknade jag upp i Tyskland på 90-talet imorse? Måste ha missat det.
Jag KAN inte ta i när jag hatar musiken. Jag blir bara sur o skiter i allt. 1 timmes slöseri med tid.

Jag såg den här videon på Facebook idag. Jag vet att den här killen har något med någon i min bekantskapskrets att göra. Kommer inte ihåg med vem o om vad. Men för mig räcker det att han är Kristian Anttilas gitarrist. Om man blundar hårt o bara lyssnar på den pop'iga melodin, tycker jag att den är ganska ok.

Men jag måste blunda hårt. Jag gillar inte såntdär stelopererat bensprattel, o jag-har-en-neurologisk-skada-som-gör-att-jag-inte-kan-hålla-handen-eller-huvudet-stilla-moves.
Jag gör bara inte det.

Jag har nästan varit pinsamt aktiv idag. Det är ju söndag?
Jag har städat, diskat, pantat burkar, vikt kläder, lagat mat, tränat spinning.
O nu får jag straffet = jordens jävla huvudvärk.

Jag längtar efter min mamma.
Vilken tur att hon kommer imorgon. ♥

Jag läser en hel del bloggar, bland annat Mia Skäringers.
Idag länkade hon till det här klippet från Melodifestivalen 2008.
Eftersom jag inte tittar på Melodifestivalen har jag missat detta helt.
Men jag tycker det var så himla fint. Heja Kristian!

Snälla gode Gud, välsigna mig med en stor rutten kackerlacka i godispåsen.
Jag kan inte sluta äta.
Amen.

På fredag är det dags.
Familjen på Debaser Medis, o det kommer att bli grymt!


Den här videon är ju förövrigt helt fantastisk.



Spotify här.

Alltså, aldrig i helvete att jag någonsin går ut nykter igen. Vilken pina!
Jag kommer hädanefter aldrig vistas med mer än 30 personer (chansar på att min klass inte kommer vara större än så, då jag i sådana fall kommer framstå som en alkis) samtidigt, nykter.
Jag var redo att dräpa varenda jävel som knuffade mig hit o dit. Fram o tillbaks.
Rev ner mitt uppsatta hår. Armbågade mig över hela kroppen. Dansade/hoppade på mina tår.

OM jag går ut nykter igen, ska jag ha med mig en rockring.
Jag ska ha den runt magen, o claim'a mitt eget space.
Den som kommer innanför rockringen är död.
Eller jävligt snygg.


The Pipettes var inte så värst mycket att hänga i granen, tyvärr.
Däremot var deras borttappade (?!) tredje medlem, kvällens höjdpunkt.
En jätterolig piercad indier, utan taktkänsla, men väldigt mycket annan känsla.
Han var i extas! O följde tjejernas dans, dock 3 steg efter, hela tiden. Han var så glad!

Vi skrattade inte åt honom, vi skrattade med.....eh...nej, vi skrattade åt honom. Förlåt.

Karma, bring it on.

Jag är så himla trött! Känns som jag är halvdöd.
3 gånger, den här veckan, har jag vaknat i panik, flugit upp ur sängen, in i badrummet -
"Fanfanfan, jag har försovit mig! Men vänta lite här nu.....vad är klockan?
Klockan är ju för fan bara 2!"
Helvetesjävlaskit.
Stress eller?

Jag tänkte bara gå hem o lägga mig i soffan idag efter jobbet, o inte gå ut något mer under hela helgen.
Kanske bara för att gå o köpa något fint, eller något gott.
Men som vanligt får jag en brutal helg-ångest av sådana tankar, o ska snart möta Anders på Söder för en kväll med The Pipettes, o kanske en öl eller två.




Spotify här.

Jag är upp-o-ner. Det känns som kaos vart jag än går, men antar att det är jag som är själva kaoset.
Inte så mycket negativt kaos, mest bara bra saker, om nu kaos kan vara bra.
Lite stressigt, lite virrigt, lite oplanerat, lite pirrigt, lite ovisst, lite spännande.
Idag har jag till o med glömt bort att dricka kaffe.

O jag var på spinning.
Borde det inte vara skottpengar på någon som spelar Cara Mia på ett spinningpass?
Nu finns det snart inte så många pass jag pallar med att gå på kvar.
När jag blir rik ska jag köpa kort på fin-gym.

Nu ska jag kolla på Elvis i glada Hudik. Det gör mig helt varm i hjärtat.
O vet ni vad, min tant som jag hyr lägenheten av har spelat in en film med det gänget.
Underbart, o jag väntar med förtjusning!

Spotify här.

En gång när jag var liten hittade jag ett fisköga i räkosten. Jag kunde inte äta räkost på flera år.
Det täppte till öppningen, o när vi bände ut proppen stirrade ett litet fisköga på oss.
Jag är/har blivit extremt känslig för läskiga saker i mat. Hårstrå i maten är döden.
Om det knakar när jag biter, i till exempel kött, är det i princip kört.
Eller om sushin inte är bra, vill jag inte ha sushi på väldigt länge. Det är bra. För sushi är dyrt.

Men varför kan jag inte hitta något äckligt i en påse ostbågar? Eller chips?
Kom igen; Help me out here, Gud.


Ps. Det spelar liksom ingen roll att få höra skräckhistorier om folk kom hittar råttlik eller andra sjuka grejer i diverse förpackningar o påsar. Det är JAG som måste hitta testikeln i godispåsen. Annars funkar det inte.

Ja, det gör det fanimej.
Jag har världens snyggaste tatuering, jag hade en händelserik (inga detaljer, mer än att det var fint o välkommet) helg, o nu har jag fått besked om att jag får börja plugga den 20e oktober. Fantastiskt!
Nu fattas bara miljonvinsten.

On the way down to destruction there are places where I find my rest...

Spotify här.

Spanska Russian Red.
Jag tänker på Spanien idag. Men säger inte varför.

Spotify här.

Vi gick all in igår, kan man nog säga.
Jag o Maja korkade upp vårat första glas vin vid kl 15. Låter säkert som alkis-/fjortisvarning, men det var en nödvändighet. Vi skulle nämligen skruva ihop en byrå från Ikea. O det gick galant!
Vi skruvade, plockade o rensade bland alla nyinflyttade saker, i Maja o Rogers nya lägenhet. 
Sen åt vi pizza, o drack ännu mera vin.

Sen kom Anders med chips, o vi hade svårt att slita oss från vårat Håkan-maraton på Spotify.
Men vi lyckades styra våra steg mot Debaser Medis, där Boris & The Jeltsins spelade.
Det var vad vi hann se, av ca 5 band. Typiskt oss. Men vi föväntande oss inget annat heller.

Kvällen/natten var crazy. Väldigt crazy. Tänker inte gå in på några fler detaljer än så.

Ikväll skippade vi Berns för en bio. Det var såklart mysigt, men den var väldigt sorglig o ångestframkallande.
Själva filmen alltså. Hämnden av Susanne Bier.
Så himla hemsk, men så himla bra. Jag försökte hålla mig för gråt hela första delen av filmen, o andra delen gick det inte o jag grät som ett litet barn. Jag fick hålla handen o snyta mig i näsduk. Fina T. ♥
Spelar ingen roll om den var hemsk o jobbig, jag älskar filmer som lämnar avtryck.

Sen kan jag säkert varit extra känslig eftersom jag är helt utmattad efter en stressig vecka.
Det känns som att jag inte sovit på riktigt. Utan bara smygblundat, så som jag lärt mig av 3-åringarna på jobbet.

Men imorgon är det sovmorgon.
Hallelujah!

Tänk att ha en alldeles egen Peter Broderick som bor i garderoben, o som du kan ta fram o sätta på sängkanten o så spelar o sjunger han på beställning? O så kan han ringa dit sina vänner som sjunger stämmor när det ska vara lite extra bra.
En sån vill jag ha.

Spotify här.