JKN

Min mamma har alltid sagt att vi ska vara försiktiga med att använda ordet hat. Hon sa alltid "hat är ett väldigt starkt ord" eller något liknande. O jag har alltid tänkt på det varje gång jag råkat slänga ur mig ett hatar hit eller ett hatar dit.

Men i skrivande stund finns det ingen tvekan om att jag verkligen hatar vår fd "hyresvärd" här i New York.
Jag skulle kunna skriva hur många sidor som helst om hur jävla okunnig, omogen, inkompetent, ohyfsad o självcentrerad han är. Det skulle efter några rader övergå till barnsliga påhopp o ord som ful, stinkande, äcklig osv. Eftersom jag numera förbjuder mig att sjunka till den där låga nivån, som han dock befinner sig på, så låter jag bli att ens börja. Jag tycker hur som helst att det är konstigt att en man som bott i New York, inte har en enda vän han kan bo hos när han spontanbesöker New York, när vi som varit här i 1,5 månad hade en räddande ängel till hands inom en timme. Det säger väl ganska mycket om vilken typ av människa han är?

Vi är hur som helt bostadslösa i skrivande stund, men får sova hos allra bästaste John till saker o ting har löst sig. Airbnb är fina o hjälpsamma, o vi kommer få ett nytt boende. Snart. Hoppas vi.
Inga lugna o sköna 2 sista veckor här inte...


Här skulle jag dock kunna tänka mig att stanna ett tag...

Det är sjukstuga på Bedford Avenue 189.
Det svänger mellan att det känns lite bättre att vara sjuk här i New York (Jag är ju ändå i New York, liksom!) till att det är åt helvete mycke sämre att vara sjuk här. På ett sätt är det underbart att ligga här i sängen o höra sirener, höra hur bagel-gubbarna springer in o ut ur förrådet, höra ac's brumma, veta att det händer så himla mycket där utanför dörren. Men det är just den vetskapen som gör att det helt plötsligt inte känns överhuvudtaget ok att vara sjuk här. Det känns plötsligt inte alls ok att hasa runt i mysbyxor hela dagen, o inte ens sticka nästippen utanför dörren. Tidspaniken börjar göra sig påmind, och just idag slösar jag bort en nittondel av min tid kvar här - snörvlandes i sängen. INTE OK.

Jag vägrar att vara sjuk imorgon också.
Jag måste ta mig i kragen, göra sakerna jag bara ligger här o tänker på. Man hamnar i en vardag även i NYC.
3 veckor kvar. Herrejöstanes vilka delade känslor det är.

Kör ba' kör.

Ja, det här med bloggande blev det ju inte mycket av, trots att viljan faktiskt fanns där.
Det var så mycket annat att ta in o fundera över, plugg o roligheter som tog över.

Jag tror inte att någon tvivlar på att New York är fantastiskt. Det är precis sådär fantastiskt som alla säger och tror - plus väldigt mycket mer. O Williamsburg är underbart! Här finns dygnetruntöppna butiker och barer, massor av vintagebutiker, caféer, restauranger, ALLT går att få i ekologisk eller vegansk variant, det är alltid männsikor påväg någonstans, människor som säljer sin konst på gatorna, väggmålningar, blinkande ljus o musik. O mycket mer. Känslan av att vara en del utav det går liksom inte att beskriva med ord.
Jag skulle helst vilja skeppa över alla mina fina från Sverige o bosätta dem här, med mig.
Jag vill inte åka härifrån. Så är det bara.

Tiden går jättesnabbt, men står ändå helt stilla. Jag märker endast att tiden går på grund av att smutstvätten växer ikapp med luggen, jag är inte lika rädd för kackerlackorna längre, o jag har fått lite koll på områden, gator och tbanan. Det har gått lite över en månad nu, o det är lite mindre än en månad kvar. O det gör att jag får panik. Om den första månaden kändes som en vecka, så kommer ju den sista kännas som det, om inte mindre? Tiden går för fort, och NYC-abstinensen ligger redan o gror, redo för en ultimate fighting-attack i början av november.

Nu är iallafall skolan klar, o jag har avslutat min utbildning. O det känns skönare än skönast.
Jag har en lillasyster som ligger och snarkar i min säng, precis hitkommen från kalla Sverige.
Vi kommer att ha sol o 20-25 grader varmt de kommande dagarna. Just sayin'.

Livet leker just nu, o jag hoppas alla ni därhemma också mår toppen och har det bra!