JKN

Nu trodde ni kanske att ni skulle få läsa om någon spännande existentiell fråga, en livskris eller en smaskig besvikelse. Men icke.

Lyssna bara på den här fantastiska låten/låtarna.


Spotify här


Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

Jag är världssämst på att vänta. Men nu är det bara 9 dagar kvar
- o den 28/12 har jag väntat åt helvete för länge.
Wiwiwiiiii!

Jag har en känslig näsa - jag är otroligt känslig för dofter/lukter.
Jag tål inte människor som luktar för mycket parfym, o äckliga lukter ska vi inte ens tala om.
Det finns ingenting som är så starkt som doftminnen för mig. Musik ligger snäppet efter.
 
Jag tycker att vissa doftminnen kan liknas vid att gå in i en stolpe.
Man går på gatan, tror allt är lugnt o fint. Helt plötsligt dyker en stolpe upp, men man är så inställd på att allt är lugnt o fint att man inte ser den. BAM! så går man rakt in i den! Man blir chockad, tittar upp för att se om någon beskådat vad man just var med om. Man låtsas sedan som om ingenting hänt o fortsätter att gå vidare. Då kommer smärtan. Pannan värker, och man ser ett tydligt bått/rött märke när man kommer hem o tittar sig i spegeln. Märket sitter kvar ett tag, men försvinner med tiden. Beroende på hur hårt man krockade med stolpen.

Outch.

Jag älskar kitschiga saker. Jag skulle lätt kunna överdosera med dessa i mitt hem, o det skulle kunna sluta med att jag bodde i ett blinkade, färgglatt o blänkande inferno. Men jag håller mig ofta ifrån att köpa saker, just för att undvika detta tragiska slut. Men igår kunde jag inte hålla mig.




O den har ett vidrigt rött pulserande ljus som går i vågor över bilden, uppifrån o ner. Om o om igen.
Så himla motbjudande, men ack så oemotståndlig.

Igår hade jag en helt fantastisk kväll ute i Hägerstensåsen. Hemmalagade piroger med tillhörande delikatesser.
O dit räknas även värdparet - fantastiska, underbara små delikatesser.

Jag är hemma, med besked nu.

Jag har plockat ner mina kläder från vinden o min garderob har ökat med 500% jämfört med de två senaste månaderna. Jag har pratat med mamma i telefonen. Jag har börjat äta mina knäckebröd-med-ägg-middagar och knäckebröd-med-makrill-frukostar. Jag har träffat min finaste, o unisont konstaterat att det kändes som vi sågs igår. Jag har fått tillbaks mina jobbnycklar. Jag har jobbat. Jag går o lägger mig alldeles för sent, o vaknar alldeles för trött. Allt är som vanligt igen.
Nästan.

Saknaden finns där, hur jag än gör. Är jag där saknar jag här - är jag här saknar jag där.
O att jag skulle boosta min kommande NYC abstinens o längtan under sista två veckorna känns lite onödigt.
O helt underbart på samma gång.

När jag lyfte från Newark i lördagskväll rann tårarna - men bara 30% av dödsångest. Resterande 70% rann av saknad, frustration o förtvivlan. Alla säger att jag ska ta det lugnt, att jag kan åka dit igen, att vi kommer ses igen, o att allt kommer att ordna sig. Men jag är ju den där svartvita personligheten.
Antingen är det, eller så är det inte.
Men jag vägrar vara så nu.

Allt kommer att ordna sig, o jag tvingar mig själv att för en gångs skull lita på någon annans ord. Istället för att helt otvivelaktigt anta att orden bara är på låtsas. Jag är så trött på alla som fuckat upp mitt huvud innan.
Det finns bra männsikor. O jag har träffat en.
 

Någon som har en ledig tjänst inom design, production eller writing i Stockholm?




Spotify här.

Min mamma har alltid sagt att vi ska vara försiktiga med att använda ordet hat. Hon sa alltid "hat är ett väldigt starkt ord" eller något liknande. O jag har alltid tänkt på det varje gång jag råkat slänga ur mig ett hatar hit eller ett hatar dit.

Men i skrivande stund finns det ingen tvekan om att jag verkligen hatar vår fd "hyresvärd" här i New York.
Jag skulle kunna skriva hur många sidor som helst om hur jävla okunnig, omogen, inkompetent, ohyfsad o självcentrerad han är. Det skulle efter några rader övergå till barnsliga påhopp o ord som ful, stinkande, äcklig osv. Eftersom jag numera förbjuder mig att sjunka till den där låga nivån, som han dock befinner sig på, så låter jag bli att ens börja. Jag tycker hur som helst att det är konstigt att en man som bott i New York, inte har en enda vän han kan bo hos när han spontanbesöker New York, när vi som varit här i 1,5 månad hade en räddande ängel till hands inom en timme. Det säger väl ganska mycket om vilken typ av människa han är?

Vi är hur som helt bostadslösa i skrivande stund, men får sova hos allra bästaste John till saker o ting har löst sig. Airbnb är fina o hjälpsamma, o vi kommer få ett nytt boende. Snart. Hoppas vi.
Inga lugna o sköna 2 sista veckor här inte...


Här skulle jag dock kunna tänka mig att stanna ett tag...

Det är sjukstuga på Bedford Avenue 189.
Det svänger mellan att det känns lite bättre att vara sjuk här i New York (Jag är ju ändå i New York, liksom!) till att det är åt helvete mycke sämre att vara sjuk här. På ett sätt är det underbart att ligga här i sängen o höra sirener, höra hur bagel-gubbarna springer in o ut ur förrådet, höra ac's brumma, veta att det händer så himla mycket där utanför dörren. Men det är just den vetskapen som gör att det helt plötsligt inte känns överhuvudtaget ok att vara sjuk här. Det känns plötsligt inte alls ok att hasa runt i mysbyxor hela dagen, o inte ens sticka nästippen utanför dörren. Tidspaniken börjar göra sig påmind, och just idag slösar jag bort en nittondel av min tid kvar här - snörvlandes i sängen. INTE OK.

Jag vägrar att vara sjuk imorgon också.
Jag måste ta mig i kragen, göra sakerna jag bara ligger här o tänker på. Man hamnar i en vardag även i NYC.
3 veckor kvar. Herrejöstanes vilka delade känslor det är.

Kör ba' kör.

Ja, det här med bloggande blev det ju inte mycket av, trots att viljan faktiskt fanns där.
Det var så mycket annat att ta in o fundera över, plugg o roligheter som tog över.

Jag tror inte att någon tvivlar på att New York är fantastiskt. Det är precis sådär fantastiskt som alla säger och tror - plus väldigt mycket mer. O Williamsburg är underbart! Här finns dygnetruntöppna butiker och barer, massor av vintagebutiker, caféer, restauranger, ALLT går att få i ekologisk eller vegansk variant, det är alltid männsikor påväg någonstans, människor som säljer sin konst på gatorna, väggmålningar, blinkande ljus o musik. O mycket mer. Känslan av att vara en del utav det går liksom inte att beskriva med ord.
Jag skulle helst vilja skeppa över alla mina fina från Sverige o bosätta dem här, med mig.
Jag vill inte åka härifrån. Så är det bara.

Tiden går jättesnabbt, men står ändå helt stilla. Jag märker endast att tiden går på grund av att smutstvätten växer ikapp med luggen, jag är inte lika rädd för kackerlackorna längre, o jag har fått lite koll på områden, gator och tbanan. Det har gått lite över en månad nu, o det är lite mindre än en månad kvar. O det gör att jag får panik. Om den första månaden kändes som en vecka, så kommer ju den sista kännas som det, om inte mindre? Tiden går för fort, och NYC-abstinensen ligger redan o gror, redo för en ultimate fighting-attack i början av november.

Nu är iallafall skolan klar, o jag har avslutat min utbildning. O det känns skönare än skönast.
Jag har en lillasyster som ligger och snarkar i min säng, precis hitkommen från kalla Sverige.
Vi kommer att ha sol o 20-25 grader varmt de kommande dagarna. Just sayin'.

Livet leker just nu, o jag hoppas alla ni därhemma också mår toppen och har det bra!

Jag ser på statistiken att ni hoppas på New York-uppdateringar  - ledsen att jag gjort er besvikna.

Min resa började i söndags kl 5. Det började med att min förbeställda taxi ringde o sa att de inte hade någon bil ledig till mig. Jag hann flippa ur en sekund, men de meddelade att de skulle fixa en annan bil från ett annat företag istället. Jag fick en pratglad taxichaufför som berättade om sina bilresor i Europa o hur tråkigt Sverige är, o sa att han tyckte att jag skulle stanna i New York. Tanken har slagit mig också.

Jag gick in i Terminal 5 på skakiga ben o tårarna i ögonen. Mamma smsade mig, o varje gång kändes det som att jag skulle bryta ihop i 1000 bitar. Min flygrädsla har tagit enorma proportioner. Jag hade förbjudit henne från att ringa för att undvika just 1000-bitars-scenariot. En stund innan planet skulle lyfta proppade jag i mig 2 av mina lugnande piller, o kunde tack o lov ringa o säga hejdå till mamma, utan ett breakdown. Vi lyfte o tårarna sprutade, sen kickade sömneffekten in, o jag satt som en nickdocka resten av flygresan.

När vi var påväg ner för landning och jag tagit min sista tillåtna tablett, meddelade kaptenen att vi tyvärr inte fick landa på Newark, o vi ökade i höjd igen. Tydligen skulle Obama landa med sitt Air Force One, o därför stängdes hela flygplatsen ner, o 100 andra flygplan fick snällt lov att hitta andra flygplatser att landa på. Vi landade på någon militärflygplats för att tanka, o vänta in klartecken för att få lyfta - i 20 minuter. 40 minuter. Tre timmar. So much för direktflyg.

Jag kom till Newark 4 timmar sen, o laddade för gränskontrollen. Vilket jag gjorde med all rätt.
Jag fick komma in, på håret, med väldigt skeptiska o misstänksamma blickar i ryggen.
2 månader? Semester i NYC? Jag är tydligen väldigt ensam om det.

Fick sms om att även Jennys plan (såklart) inte heller fått landa, o att hon skulle bli sen.
Jag väntade. 30 minuter. 60 minuter. Två timmar. Fyra timmar.
Efter fyra timmar fick jag ett sms; Mitt bagage är borta.
Great.

Vi fick även sms om att Nema, som vi hyrt lägenheten av, också sitter fast på en flygplats i DC.
Klockan är nu 21 på kvällen, o mitt flyg skulle egentligen landat 11.55. Nio timmar sen.
Nema meddelar att lägenheten är olåst (??) och att vi möts där när han kommer.
Vi tog en taxi, o hittade tillslut den bruna lilla dörren bredvid bagelshop'en.

Bakom den låsta dörren möttes vi av ett bombnedslag. De förra gästerna hade precis checkat ut, o det såg ut som helvete. Nema kom hem vid 00.00, stressad som ett as, o började riva runt. Han skulle bädda nytt - men inga rena lakan. Inga rena handdukar. Ingenting var rent, kort o gott.
Vi somnade påklädda på en filt sydd av guldtråd från Afgahnistan, med en snarkande karl på soffan.

Dagen efter for Nema runt som en galning med svetten sprutandes. Han städade, tvättade, tände doftljus o köpte blommor. För att sedan ge sig av, med ett "Enjoy New York!" o en igensmälld dörr.

Bagaget var fortfarnde borta, och sedan i söndags har de sagt att det ska komma mellan 19-00, så vi har snällt fått hålla oss hemma. Kväll efter kväll. So much för att fira in New York-vistelsen.
Men nu är bagaget här, o imorgon är allt som det ska. Tack o lov.

Vi bor mitt på Beford Avenue, 30 sekunder från tunnelbanan. Det är ständigt liv o rörelse, o mång ställen är öppna 24/7. Vi bor över en dygnetruntöppen bagelshop, o varje morgon vaknar jag upp med doften av nybakade bagels. Tyvärr vaknar jag upp runt 5 varje morgon, o blir trött som ett as vid 20. Men det där jet lag'et ska kämpas bort!

Herregud vilket långt o hetsigt inlägg, men; mamma, nu fick du hela historien.



Ps. Kackerlackorna hälsar!

Ja?! Jag bor här.



Att packa är inte min starka sida har jag smärtsamt fått erfara under årens lopp.
Jag skapar en total oreda när jag försöker leta fram det jag tror att jag vill ha med mig. I denna oreda kommer allt, som jag egentligen ville ha, bort. Jag river ännu mer i oredan för att hitta. Då hittar jag sådan jag inte har använt på länge. Jag tänker "Hmm - den här gamla godingen kanske skulle få göra comeback...". Jag packar ner dessa kläder, o annat som jag i ren panik sliter ner i väskan. Jag åker till mitt resmål. Packar upp väskan, o inser att jag inte vill ha någonting utav det jag packat ner.
Fail.

Jag vill ha med mig ALLT. För att helgardera mig. Men man måste vara hård mot sig själv o sålla.
Men det är just denna sållning jag är så galet dålig på. Fy fan.



Men imorgon drar jag till Göteborg för 3 dagars Way Out West!
Jag har en god känsla för helgen.

I värsta packnings-fall får jag köra kroppsmålning, som låg på tapeten redan under förra årets Way Out West. Sarah, är du med mig?