Dofter
Jag tål inte människor som luktar för mycket parfym, o äckliga lukter ska vi inte ens tala om.
Det finns ingenting som är så starkt som doftminnen för mig. Musik ligger snäppet efter.
Jag tycker att vissa doftminnen kan liknas vid att gå in i en stolpe.
Man går på gatan, tror allt är lugnt o fint. Helt plötsligt dyker en stolpe upp, men man är så inställd på att allt är lugnt o fint att man inte ser den. BAM! så går man rakt in i den! Man blir chockad, tittar upp för att se om någon beskådat vad man just var med om. Man låtsas sedan som om ingenting hänt o fortsätter att gå vidare. Då kommer smärtan. Pannan värker, och man ser ett tydligt bått/rött märke när man kommer hem o tittar sig i spegeln. Märket sitter kvar ett tag, men försvinner med tiden. Beroende på hur hårt man krockade med stolpen.
Outch.
Kitsch
O den har ett vidrigt rött pulserande ljus som går i vågor över bilden, uppifrån o ner. Om o om igen.
Så himla motbjudande, men ack så oemotståndlig.
Igår hade jag en helt fantastisk kväll ute i Hägerstensåsen. Hemmalagade piroger med tillhörande delikatesser.
O dit räknas även värdparet - fantastiska, underbara små delikatesser.
Varenda krona räknas!
Jag vet att de flesta av mina läsare förmodligen kommer från Facebook, o där är det här old news,
men det här är så viktigt o det är värt att lägga ut överallt. Så här är det iallafall;
Min allra finaste vän/hjälte Anna-Maja volontärarbetar för tillfället på ett barnhem i Ghana, Afrika.
Där finns det många underbara barn, och även om volontärernas vårdanade/hjälpande hand o kärlek finns, finns det ändå alldeles för lite pengar - pengar som behövs för att täcka kostnader för mat, kläder, hygien och framför allt barnens skolgång. För endast 35 kr får ett barn fortsätta skolan ytterligare en termin. Maila mig om du vill skänka en slant - o komma undan alla administrativa kostnader. [email protected]
Vartenda korvöre går direkt till barnen!
Fantastiskt! ♥
Min fina hjälte.
♥
It's always darkest before the dawn
Its hard to dance with a devil on your back - so shake him off!
Spotify här.
Hemma med besked
Jag har plockat ner mina kläder från vinden o min garderob har ökat med 500% jämfört med de två senaste månaderna. Jag har pratat med mamma i telefonen. Jag har börjat äta mina knäckebröd-med-ägg-middagar och knäckebröd-med-makrill-frukostar. Jag har träffat min finaste, o unisont konstaterat att det kändes som vi sågs igår. Jag har fått tillbaks mina jobbnycklar. Jag har jobbat. Jag går o lägger mig alldeles för sent, o vaknar alldeles för trött. Allt är som vanligt igen.
Nästan.
Saknaden finns där, hur jag än gör. Är jag där saknar jag här - är jag här saknar jag där.
O att jag skulle boosta min kommande NYC abstinens o längtan under sista två veckorna känns lite onödigt.
O helt underbart på samma gång.
När jag lyfte från Newark i lördagskväll rann tårarna - men bara 30% av dödsångest. Resterande 70% rann av saknad, frustration o förtvivlan. Alla säger att jag ska ta det lugnt, att jag kan åka dit igen, att vi kommer ses igen, o att allt kommer att ordna sig. Men jag är ju den där svartvita personligheten.
Antingen är det, eller så är det inte.
Men jag vägrar vara så nu.
Allt kommer att ordna sig, o jag tvingar mig själv att för en gångs skull lita på någon annans ord. Istället för att helt otvivelaktigt anta att orden bara är på låtsas. Jag är så trött på alla som fuckat upp mitt huvud innan.
Det finns bra männsikor. O jag har träffat en.
Någon som har en ledig tjänst inom design, production eller writing i Stockholm?
Spotify här.
Efter två månader i New York...
Efter två månader i New York;
- kan jag åka tunnelbana utan karta
- kan jag 6:an o 7:ans multiplikationstabell ganska väl, o kan därmed räkna om dollar till svenska kronor utan större besvär
- kan jag, nästan, ge rätt dricks
- har jag lagt mer pengar på mat, än va jag vanligtvis gör under att halvår
- har jag gått från att leva i råtthål i Williamsburg, till att vara bostadslös, till att bo i lyxlägenhet på Wall Street
- har jag sjungit kareoke, på riktigt, för första gången
- har jag shoppat allt jag vill ha, utan större eftertanke. Fail.
- har jag skapat ett starkt behov av bagels
- har jag skapat ett starkt behov av dygnetruntöppna butiker
- har jag träffat någon jag verkligen inte vill åka ifrån
- med mera, med mera, o så vidare
...o då är det dags att lämna.
Ångesten är brutal, o jag vill härmed meddela alla framtida New York-besökare - två månader är för lite.
Jag mår både fysiskt o psykiskt illa när jag tänker på att det är mina sista 24 timmar i New York...men så tänker jag också "för den här gången".
För jag kommer tillbaks.
Ingen tvekan om saken.
Nu; pretzel o godis frukost.
