JKN

Helt uppenbart håller den här bloggen på att sakta men säkert dö.
Kan kanske hända att den får nytt liv i september. Eller så uppstår en helt ny NYC-blogg. Time will tell.

Dagarna rullar iallafall på fortare än någonsin, och sommaren håller på att ta slut. (Jo, det gör den!)
O för första gången ger detta mig noll ångest. September är mer än välkommet iår.
Jag har även en hel del fina saker kvar innan jag åker till The Big Apple, bland annat Way Out West, Popaganda, en ganska hypad kräftskiva, o en massa andra vardagliga trevligheter.
Jag ska njuta av Stockholm o mina fina. 

Mitt nya jobb är förövrigt fantastiskt. Även om jag också varit fantastiskt utmattad de senaste dagarna.


Den här låten o bandet är egentligen inga favoriter.
Men har man en sjukt het basist, klarar man sig undan med det mesta. Uppenbarligen.

Fy fan, vad jag är trött på allt gammalt. Allt som varit alldeles för lång tid. Allt som funnits med för lång tid, o allt som inte funnits med. Allt som använts för lång tid. Jag rensar kläder o blir påmind om hur skönt det är att rensa ur. Rensa bort gammalt, så man får plats med nytt. Jag har blivit ganska bra på det där - att rensa ur. Både bokstavligt och metaforiskt.

Jag längtar till september när jag lämnar Stockholm för New York, med en urrensad garderob och ett urrensat sinne -redo för nytt.


'Man måste dö några gånger innan man kan leva.'



Spotify här.

Nu är min riktiga semestervecka över. Nu väntar ett nytt jobb, o så mycket jobb som möjligt.
Jag har haft det fantastiskt hemma i Värmland den här veckan. En födelsedag har jag hunnit med också.
Fick så mycket fina o bra saker, så nu har jag bokat en massa kul grejer.
-Way Out West
-Popaganda
-2 månaders boende i NYC.

Jag drar alltså till New York, o stannar där i 2 månader i höst. Min längtan går inte att beskriva.
Men att säga hejdå till mamma o Cessan, för en alldeles för lång tid framöver, tar på mitt allmäntillstånd.
Jag går nu runt med en klump i magen av saknad, o en underläpp som darrar för det allra minsta.
Jag blir överkänslig, o minsta motgång gör mig oproportionerligt bekymrad o ledsen. Men det blir bättre.
Jag blir alltid såhär efter en vecka med min familj. Jag har lärt mig det nu.
O jag kanske hinner åka hem o kramas innan jag åker. Jag hoppas. ♥



Spotify här.

Jag försökte introducera avslappningsövningar för Cessan igår, när vi hade diskuterat existentiella livsfrågor alldeles för långt in på natten.
 
Jag; "Tänkt dig att du ligger någonstans där du känner dig trygg o avslappnad."
Cessan; "Typ en gräsmatta?"
Jag; "Ja, typ."

Cessan (med en monoton o avslappnad röst); "Ok. Jag ligger på en gräsmatta.........det är varmt o skönt.......det fläktar lite.........jag har ett glas iskall saft bredvid mig.........några spelar fotboll bredvid.........det kommer en fotboll farandes.............den går rakt emot mig..........den träffar mig rakt i ansiktet...........det blöder.......det böder mycket...........ambulansen kommer..........jag har förlorat 1 liter blod...........jag börjar bli yr......."

Vi är så lika, Cessan o jag.

Första hälften var underbar - andra hälften var pina.
De tjuvaktiga, blekfeta, fulisarna länsade våra väskor  på kontokort o telefoner.
Men festivalen i Hyde Park var helt oslagbar! O alla andra äventyr var fantastiska.
Men utan telefon o kontokort var London inte lika fantastiskt och underbart, men what to do?
Får bli ett återbesök, men då ska jag fanimej limma fast allt jag äger på min kropp.

Igår var vi på Debaser o Trädgården. Idag ska det grillas o sedan står ett besök på Slakthuset inbokat.
Jag kör hårt nu, så jag orkar vara ledig i Degerfors en hel vecka sen.

O alla mina bilder är ju såklart borta med iphonen. Tur att man har en lillasyster med koll på mobilen.