JKN

Jag är hemma, med besked nu.

Jag har plockat ner mina kläder från vinden o min garderob har ökat med 500% jämfört med de två senaste månaderna. Jag har pratat med mamma i telefonen. Jag har börjat äta mina knäckebröd-med-ägg-middagar och knäckebröd-med-makrill-frukostar. Jag har träffat min finaste, o unisont konstaterat att det kändes som vi sågs igår. Jag har fått tillbaks mina jobbnycklar. Jag har jobbat. Jag går o lägger mig alldeles för sent, o vaknar alldeles för trött. Allt är som vanligt igen.
Nästan.

Saknaden finns där, hur jag än gör. Är jag där saknar jag här - är jag här saknar jag där.
O att jag skulle boosta min kommande NYC abstinens o längtan under sista två veckorna känns lite onödigt.
O helt underbart på samma gång.

När jag lyfte från Newark i lördagskväll rann tårarna - men bara 30% av dödsångest. Resterande 70% rann av saknad, frustration o förtvivlan. Alla säger att jag ska ta det lugnt, att jag kan åka dit igen, att vi kommer ses igen, o att allt kommer att ordna sig. Men jag är ju den där svartvita personligheten.
Antingen är det, eller så är det inte.
Men jag vägrar vara så nu.

Allt kommer att ordna sig, o jag tvingar mig själv att för en gångs skull lita på någon annans ord. Istället för att helt otvivelaktigt anta att orden bara är på låtsas. Jag är så trött på alla som fuckat upp mitt huvud innan.
Det finns bra männsikor. O jag har träffat en.
 

Någon som har en ledig tjänst inom design, production eller writing i Stockholm?




Spotify här.