JKN

Jag ser på statistiken att ni hoppas på New York-uppdateringar  - ledsen att jag gjort er besvikna.

Min resa började i söndags kl 5. Det började med att min förbeställda taxi ringde o sa att de inte hade någon bil ledig till mig. Jag hann flippa ur en sekund, men de meddelade att de skulle fixa en annan bil från ett annat företag istället. Jag fick en pratglad taxichaufför som berättade om sina bilresor i Europa o hur tråkigt Sverige är, o sa att han tyckte att jag skulle stanna i New York. Tanken har slagit mig också.

Jag gick in i Terminal 5 på skakiga ben o tårarna i ögonen. Mamma smsade mig, o varje gång kändes det som att jag skulle bryta ihop i 1000 bitar. Min flygrädsla har tagit enorma proportioner. Jag hade förbjudit henne från att ringa för att undvika just 1000-bitars-scenariot. En stund innan planet skulle lyfta proppade jag i mig 2 av mina lugnande piller, o kunde tack o lov ringa o säga hejdå till mamma, utan ett breakdown. Vi lyfte o tårarna sprutade, sen kickade sömneffekten in, o jag satt som en nickdocka resten av flygresan.

När vi var påväg ner för landning och jag tagit min sista tillåtna tablett, meddelade kaptenen att vi tyvärr inte fick landa på Newark, o vi ökade i höjd igen. Tydligen skulle Obama landa med sitt Air Force One, o därför stängdes hela flygplatsen ner, o 100 andra flygplan fick snällt lov att hitta andra flygplatser att landa på. Vi landade på någon militärflygplats för att tanka, o vänta in klartecken för att få lyfta - i 20 minuter. 40 minuter. Tre timmar. So much för direktflyg.

Jag kom till Newark 4 timmar sen, o laddade för gränskontrollen. Vilket jag gjorde med all rätt.
Jag fick komma in, på håret, med väldigt skeptiska o misstänksamma blickar i ryggen.
2 månader? Semester i NYC? Jag är tydligen väldigt ensam om det.

Fick sms om att även Jennys plan (såklart) inte heller fått landa, o att hon skulle bli sen.
Jag väntade. 30 minuter. 60 minuter. Två timmar. Fyra timmar.
Efter fyra timmar fick jag ett sms; Mitt bagage är borta.
Great.

Vi fick även sms om att Nema, som vi hyrt lägenheten av, också sitter fast på en flygplats i DC.
Klockan är nu 21 på kvällen, o mitt flyg skulle egentligen landat 11.55. Nio timmar sen.
Nema meddelar att lägenheten är olåst (??) och att vi möts där när han kommer.
Vi tog en taxi, o hittade tillslut den bruna lilla dörren bredvid bagelshop'en.

Bakom den låsta dörren möttes vi av ett bombnedslag. De förra gästerna hade precis checkat ut, o det såg ut som helvete. Nema kom hem vid 00.00, stressad som ett as, o började riva runt. Han skulle bädda nytt - men inga rena lakan. Inga rena handdukar. Ingenting var rent, kort o gott.
Vi somnade påklädda på en filt sydd av guldtråd från Afgahnistan, med en snarkande karl på soffan.

Dagen efter for Nema runt som en galning med svetten sprutandes. Han städade, tvättade, tände doftljus o köpte blommor. För att sedan ge sig av, med ett "Enjoy New York!" o en igensmälld dörr.

Bagaget var fortfarnde borta, och sedan i söndags har de sagt att det ska komma mellan 19-00, så vi har snällt fått hålla oss hemma. Kväll efter kväll. So much för att fira in New York-vistelsen.
Men nu är bagaget här, o imorgon är allt som det ska. Tack o lov.

Vi bor mitt på Beford Avenue, 30 sekunder från tunnelbanan. Det är ständigt liv o rörelse, o mång ställen är öppna 24/7. Vi bor över en dygnetruntöppen bagelshop, o varje morgon vaknar jag upp med doften av nybakade bagels. Tyvärr vaknar jag upp runt 5 varje morgon, o blir trött som ett as vid 20. Men det där jet lag'et ska kämpas bort!

Herregud vilket långt o hetsigt inlägg, men; mamma, nu fick du hela historien.



Ps. Kackerlackorna hälsar!