JKN

Jag har haft en fin midsommar. Picknick i Skinnarviksparken med fina männsikor, fest i Gröndal, o ett försökt till att gå ut o dansa salsa. Försöket slutade i en kö, vilket inte kändes helt dumt. Tunnelbanan lockade o jag kände att det faktiskt finns en morgondag. En morgondag som kan bli jättebra.

Jag lyssnde på Bon Ivers Holocene på vägen hem, o grinade en skvätt i tunnelbanan. O jag vet inte ens varför. Kändes härligt dekadent, lite romantiskt, men ganska patetiskt. Min fina storasyster skrev någon om att hon inte kunde lyssna på sådan musik just nu, pga att hon ville undvika vissa sinnesstämmningar för tillfället. O jag förstår henne. Men varför mina tårar rullar vet jag inte alls. Kanske för att jag har mitt bagage, kanske för att jag tänker för mycket, kanske för att jag träffar en människa jag gillar, kanske för att jag har världens finaste vänner, kanske för att jag saknar mig familj, kanske för att jag har jättestora planer, kanske för att jag faktiskt trivs med det mesta just nu. Jag vet inte om det är sorg- eller glädjetårar som trillar.
Men jag kan inte låta bli att beröras till den milda grad att tårarna rullar.

Jag plockade 7 storters blommor på vägen hem. Jag hade inte kunnat somna annars. Ängsblommor o gärsgårdar fick bli krukväxter och betongsuggor. O jag är allergisk.
Men vill man ha reda på framtiden får man lida pin?