JKN

Som vanligt glömde jag bort att jag tvättade när jag höll på med mer spännande saker, som Spotifylistor.
Så jag fick lysa upp den kolmörka källaren med min lilla, lilla mobil-display. Ligger säkerligen kvar ett o annat efter mig därnere. Jag är mer mörkrädd än vad jag vill erkänna.
Jag mörkrädd, höjdrädd, insektsrädd o flygrädd.
Ja, herregud vad flygrädd jag har blivit.

Sist jag flög var i augusti förra året, till Oslo. På vägen dit fick jag lov ta en lugnande tablett, o så hade jag ett superfint sällskap som höll mig i handen o klappade mig på kinden o sa fina o bra saker.
Men när jag nästa dag skulle flyga tillbaks till Stockholm, skulle jag åka ensam. Mitt sällskap skulle istället vidare till Göteborg. Det var kolsvarta moln på hela himlen, regnet piskade, o paniken steg när jag vinkade hejdå till mitt sällskap på bussen till Göteborg. Där var jag, o flygplatsen. Jag o ångesten.
Jag tog först en lugnande tablett. Sen en till. Sen gick jag ombord.

Jag var halvt medvetslös när vi rullade ut på startbanan, men varje medvetet ögonblick panikhöll jag i sätet, o försökte andas normalt. O dessa jävla startmotorer! Även fast jag VET att det är startmotorerna som stängs av när man kommit upp på rätt höjd, tror jag alltid att det är något som har slutat fungera. När det blir alldeles tyst. Men jag hade en väldigt sympatisk kvinna bredvid mig, som uppenbarligen förstod hur rädd jag var. Hon pratade lugnt med mig hela vägen, o klappade lite på min arm när jag drog efter andan i en luftgrop. Om o om igen. 

Jag har flugit många o långa gånger, men det har som sagt blivit värre med tiden.
Ja, herregud vad jag hatar att flyga. Men ändå älskar jag det på samma gång.
Det betyder ju att man är påväg någonstans.
Snart ska jag vara påväg någonstans.