JKN

Igår hade jag en slöardag av rang! Jag var inte utanför dörren, o ingen dusch.
Det gamla sminket o det skitiga håret var ett faktum.

Naturligtvis hade jag fruktansvärt svårt att somna, eftersom jag lyckats vända på dygnet helt totalt de senaste veckorna. O jag skulle ju jobba. Men jag låg o vred o vände mig, tills julmusten var tvungen att komma ut. Jag stapplade upp till toaletten, o insåg med förskräckelse att jag inte hade något vatten! Inte en droppe! Eftersom jag är jag, blev jag ju akut törstig! Eftersom jag inte kunde dricka. Jag svepte julmust ur flaskan. Men eftersom jag är jag, fick jag ju panik över att jag inte kunde borsta tänderna efteråt.
Jag torrborstade tänderna, o fick ännu mer panik eftersom "läsk löser upp emaljen, borsta INTE tänderna efter att du druckit läsk eller andra sura drycker" ekade i mitt huvud. Jeeeevla tandkrämsreklam!
Så där står jag med lödder i hela munnen, o känner hur tänderna fräter bort.

Då råkar jag titta mig i spegeln, första gången på hela dygnet. Ve o fasa! Hur ska jag kunna tvätta av detta elände från ansiktet utan vatten?? Jag ska ju jobba med barn. De kan ju få men för livet.
Jag börjar i panik leta efter en plastbunke, springer med löddrig mun mot balkongdörren o sliter upp den.
Jag samlar in all snö som ryms på min lilla franska balkong, i sann överlevarfilms-anda. Fingrarna blir till is, men jag fortsätter tills jag tror jag fått ihop tillräckligt med snö. Snö smälter o blir vatten, tänkte jag.

Jag har vid det här laget kommit runt ett helt varv i min panik, o kan återigen tänka lite mer lugnt o sansat.
Jag går ner o letar efter ett journummer. Jag ringer, o får svaret; "Vattenläcka. Jobbas på under natten".
Jag säger till mannen; "Bä-bä-bäst för er, för jag har'nte duschat på två da'r!" Han bara skrattar.
Jag somnar tillslut, efter många om o men.

Men. Då ringer min telefon. Klockan är nu ca 2.30. Jag är helt borta i huvudet, o stirrar på mobilen som om den vore high-tec o helt omöjlig att förstå sig på. Jag är dessutom bländad av display'en. "Dolt nummer".
I mitt sömndruckna huvud får jag upp en massa olika alternativ till vem det är som vill nå mig.
Men mest av allt känns det som att det är något väldigt viktigt o allvarligt. Söndagnatt, liksom?
Jag svarar.

- "Hallåååå?! Vem är det?! Vad vill du?!"
- "Hallå........förlåt. Åh, förlåt....det är typ hemligt. Åh, va pinsamt..."
- VAAA?! Vem är det?!"

Det visade sig att det var en människa jag inte har pratat med på säkert 10 år. Han tyckte att det var rätt tillfälle att ringa mig kl 2.30, natten till måndag. Fick ett skäms-sms lagom till att jag hade nickat till igen.
Så, det var bara att börja om. Igen.

Dvalan från helvetet. Men jag överlevde dagen. Man kommer långt på kramar o kärlek.

Det roligaste är ändå att jag samlade snö. Kan inte sluta skratta åt mig själv.
Men det är ändå rätt imponerande? Jag kanske är en survivor, långt därinne någonstans, ändå?


Det här är alltså vattnet jag var beredd att tvätta mig i;