JKN

Då var mardrömmarna tillbaks.

Inatt drömde jag att jag var med i en skräckfilm, som jag redan hade sett, så jag visste vad som skulle hända.
Vi skulle dö, helt enkelt. Jag var ute i skogen (jag vet, helt orealistiskt) med några vänner. Det var någon slags nationlpark, o den var därför inhägnad med taggtråd och en port med lås. O så var det en massa vatten omkring. O jag visste som sagt precis vad som skulle hända. Det kom 3 bröder till inhägnaden, som verkade helt normala, förutom en utav dom, som jag visste skulle tvinga de andra att mörda oss, en efter en. Vi skulle bli jagade, gömma oss på platser där vi skulle bli hittade, försöka simma men plockas upp av båt.
O jag visste allt redan från början, redan från första hej'et med männen.
Det var så otroligt hemskt, för jag kunde liksom inte göra någonting. Kroppen o rösten gjorde inte som jag ville, utan gjorde som om den var helt omedveten om vad som skulle hända. Men hjärnan var helt med. Vidrigt. Det var så läskigt redan från början, så jag hann vakna innan någon av oss var slaktade.

Jag hann även med att drömma att det spökade i mitt gamla barndomshem. Min lillasyster hade sett en kvinna, o hört henne skrika. O såfort jag blundade när jag var därhemma, såg jag henne.
Det går inte att förklara skräcken i vad jag kände. Blodet frös till is. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte andas. Men i mitt huvud skrek det. Inte mitt skrik, utan någon annans. Vidrigt, igen.

Så, 'Sovit gott?', ger svar; nej.
Kanske var därför jag inte pallade att gå upp när klockan ringde 10?
Jag skulle ha en välförtjänt sovmorgon. Men den blev lite väl lång.
Nu måste jag kompensera det här. Typiskt.