JKN

Jag vaknade upp i skräck. Hela min värld gick i svart-vitt. Tandläkarbesök.
Jag gick omkring som ett spöke, men kände som tur är igen mig själv emellanåt när tankar som "men, nu kommer ju tandläkaren se allt snor i min näsa!" dök upp. Annars tänkte jag enbart "tandlossning, rotfyllning, lagningar, tandköttsinflammation, tandsten, tandutdragning, tandställning, fakturor, fakturor, fakturor..." Och så vidare.

Jag hoppade av tunnelbanan, och gick som radiostyrd till Folktandvården i Solna. Västa Vägen 9D.
Väntrummet. Jag hatar väntrum. Vänta, vänta...

-Frida!
-Ja, det är jag. Fast jag heter Johanna.
-Eh, va? Nej, Frida?
-Nej, Johanna. Men jag heter Frida också.
-M-m-men Frida då?
-Ja, det är jag, så hon misstycker nog inte.
-Eh...okeeej....

Jag har väldens längsta namn. (Frida Johanna Katariina Korpi Nilsson) Tack, mamma o pappa.


Jag föreställde mig en barsk kvinna, som jobbat liiite för länge inom yrket hon tröttnat på. En sådan som knappt lyssnar på vad man säger, utan avbryter med något helt annat innan man fått fråga eller berätta klart.
När jag ringde o bokade sa jag panikslaget "Jag är livrädd. Jag behöver en snäll o sympatisk tandläkare!"
"Jaja, hon är jättesnäll." sa tanten precis sådär lagomt disträ, o jag kunde se framför mig hur hon samtidigt bläddrade i en HäntExtra o himlade med ögonen.

Men! O jag älskar detta men.
Jag möttes av världens gulligaste tjej! Hon var helt fantastisk!
Skitsamma att hon sa tandförlossning, det gjorde henne bara ännu mer underbar.

Och! O jag älskar detta och.
Jag hade inga hål! Inga hål! Jag förstår inte hur det gått till??
Jag skrapade bort lite tandsten för alldeles för mycket pengar. That's it.
All denna ångest för ingenting.

HA! Vad säger du nu då, tandfén?!