JKN

Jag försöker plugga. Men jag tror att snoret har nått min hjärna vid det här laget.
Jag har ju tidigare nämnt att jag i stort sätt glömt bort att jag även pluggar på heltid. Utöver jobbet.
Detta har gjort att jag nu känner mig smått panikslagen, såfort jag tänker på skrivningen om några veckor.
Jag inbillar mig att jag har koll på läget, när det blir för jobbigt. Jag har koll. 
Det är ok att göra oviktiga saker. Man måste få vila också. Yeah, right.

Det är så jag jobbar. Jag sticker huvudet i sanden.
I alla vitt skilda lägen i livet, när det blir för jobbigt. Oavsett om det gäller stora eller små saker.
Jag hittar på egna versioner av sanningen, som passar mig bättre. Versioner som jag klarar av.

Nej, nu hungrar jag snart ihjäl. Men det är alldeles för många steg i processen innan jag får mat o kroppen.
Sätta på kläder, knyta skor, gå till affären, bestäma vad som ska köpas, köpa, gå hem....
Jag är förmodligen redan död vid knyta skorna.