Nära döden, igen.
Tisdagsbio med Maja och Sarah!
Vi såg Winter's Bone, med väldigt mycket ångest som sig bör när det gäller vad jag tittar på.
Jag önskar att jag var en sådan som tittade på nyaste versionen av Vi hade iallafall tur med vädret,
och skrattade så tårarna sprutade...eller vänta nu...NEJ just ja, det önskar jag mig ju inte.
Hellre är jag livshotande sprängfylld av ångest, än gapskrattar till Stefan & Krister.
Vägen hem var förjävlig.
Stoppet i rulltrappan kändes livshotande. Jag kände hur döden var nära, o jag var inte ens halvvägs upp.
Jag låtsas behöva rota efter saker i väskan för att få en anledning att stanna o hämta det räddade och livsavgörande andetaget, o låta den frätande mjölksyran i benen rinna undan. För en sekund.
Sen på't igen. Har hänt att jag nästan grinat i den där rulltrappan.
Men så är den ju Sveriges längsta också.
På riktigt, alltså. No joke.
Hiss? Nejdu, jag är inte 100 år! Än.
Inte biologiskt iallafall.
N Ä R A D Ö D E N
