JKN

Jag laddade just ner Where The Wild Things Are.
Jag har sett den flera gånger förut. Det är en underbar film, som alla måste se!
Men idag laddade jag ner den, bara för att se slutet. Jag behövde gråta ut lite.

Det är ett spännande fenomen. Jag är på dåligt humör. Jag är arg, ledsen o negativ. Men kan inte gråta.
Då behöver jag göra sådär. Sätta på gråtknappen o lätta på trycket. Gråta är som terapi för mig.
Eller en kran för att tömma ut de negativa känslorna.
Jag mår alldeles utmärkt annars. Lite stressad kanske.
Men det kommer dagar som denna ibland.

O då är gråt den bästa medicinen.
Jag förstår inte människor som inte gråter. Jag har haft väldiga diskussioner om detta med sådana männsikor jag känner. Senast jag hade en, påstod personen att han aldrig grät, han mindes knappt när han gjorde det senast. Han hade brutit upp ett långt förhållande, men han hade inte gråtit en enda tår.
Månaderna gick, och saker blev komplicerade. Han tog ett omedvetet beslut. Jag tog ett medvetet beslut.
O tårarna kom. Han grät som ett litet barn. Vid flera tillfällen. O jag tyckte att det var så skönt.
Inte att han var ledsen, utan för att han kunde/vågade släppa ut det.
Jag tycker männsikor som gråter visar sig starka, inte svaga.
Nu gråter han till o med till tvserier. O det glädjer mig.
Mer terapi-gråt åt folket!


Nu känner jag mig som ny. Jag ska hoppa in i duschen, svida om till festkläder o gå på middag!
Wawawiwa!

O glöm inte att se Where The Wild Things Are! Den är helt fantastisk!
Både för barn o vuxna.


Spotify här.