JKN

Tanken på döden känns inte riktigt lika skrämmande idag. Utan lite mer som ett alternativ.
Jag hade en supertrevlig kväll igår, varför ska man straffas för det? Det tar ju udden av allt.
Jag mår helt ok, men såfort jag dricker mer än 2 glas vin träder en väldigt irriterande ångest in, dagen efter.
Jag ligger här o går igenom hela kvällen, minut för minut.
Finns det något att noja om? Det måste finnas NÅGOT... 
Tyder det här på alkoholproblem? Eller bara en svag psykisk hälsa?
Nej. Det är bara vetenskap.

" Alkohol påverkar nervcellernas membraner, som först luckras upp och släpper ut för mycket signalsubstanser. Dagen efter blir membranerna stelare samtidigt som du lider av vätskebrist och alla elektrolyter i kroppen är uppochnedvända.

Det är då man får ångest dagen efter (trots att man inte gjort nåt dumt alls) och de upplever de flesta med måttlig till hög konsumtion av alkohol, oavsett psykisk sjukdom eller ej. "

Skönt. Tack, Google.



Men! En väldigt pinsam sak hände faktiskt. Som jag skäms något oerhört över.
Innan jag gick hemifrån hittade jag inte mina nycklar. Nyckelknippan var försvunnen.
Stressad o sen som jag var kom jag på en lösning; extranyckeln!
Jag tog den lilla nyckeln, låste o drog.

När jag sedan, påväg hem, kom ut från tunnelbanan och gick den lilla vägen till porten slog det mig;
Klockan är ju 04.30! Koden till porten funkar ju inte då! O jag har ingen portnyckel med mig!
Panik! Det var 100 minusgrader, och jag fick total panik.
Jag stod länge o hoppades på att någon skulle komma som bor i samma port, men insåg snart att det var kört. I mitt hus bor småbarnsfamiljer, pensionärer och alkisar. Alla lär ligga däckade, oavsett om det beror på taco-koma, hjärtsvikt eller bara en vanlig sjuttis.

Då gör jag det. Jag MÅSTE göra det. Jag smsar min hyrtant. Vid det är laget är jag ganska knäckt, o gråten ligger svidandes i halsen. Inget svar. Paniken stiger. Jag kommer frysa ihjäl. Då RINGER jag henne.
Men då, innan jag fått svar, kommer hon nedtassandes i nattlinne o öppnar åt mig! Jag kände mig som en fjortis som varit ute o supit, o kommit hem för sent. Ja, supit. Det kändes som jag var 15. Inte vuxen. 
Jag bad om ursäkt hela vägen upp i hissen, o skämdes som en hund.
"Nej, du ska inte skämmas. Det är lätt hänt! Nästa gång kanske det är jag."

Jag skämdes så mycket att jag inte ens klarade av att se henne i ögonen.
Hur ska jag någonsin kunna göra det igen? Ska jag gå dit o tacka idag?
Ska jag köpa blommor till henne?

ÅNGEST.