JKN

Jag satt o väntade på bussen, 1an vid Fridhemsplan, när en liten pojke kom fram till mig o sa oroligt "Dina barn springer över vägen." (två tonåringar hade precis genat över den dubbelfiliga vägen.)
Jag förklarade att det inte var mina barn, o han undrade vart deras mammor var.
Jag kan inte ens förklara eller återberätta mötet med detta fantastiska barn.
Han frågade saker, jag svarade. Jag frågade saker, han svarade. Vi skrattade. Han viskade att han skulle lura sin pappa att han hade städat sitt rum, för att han skulle få öppna det nyinköpta o jättestora Pokémon-paketet han höll i famnen. Han fnissade o hans ögon glittrade.
Det kändes som vi verkligen träffades. Helt okomplicerat.
Han var helt uppenbart autistisk, o helt fantastisk.

Det låter ju säkert knäppt när jag återberättar det, men det var liksom något så otroligt fint i det hela.
Han fick mig att känna att saker inte behöver vara så himla komplicerade hela tiden.
Livet är inte svårare än vad man gör det till. Härliga unge.

Jag har hängt med två andra härliga ungar ikväll också.
Vi har haft soffhäng, kollat Scooby-Doo o käkat godis i massor.
O det har jag fått betalt för. Det är ju nästan så att jag skäms.

Nu ska jag sova. Ska bli underbart. 
Förra natten sov jag över 12 timmar.
JAG ÄR TRÖTT.