JKN

Jag är mycket väl medveten om att jag inte uppdaterar allt för ofta just nu.
Allt går mig liksom bara förbi, om det inte gäller skola, jobb eller sova.

Jag glömmer bort att höra av mig till alla. Glömmer bort att vara social.
Jag glömmer i o för sig det mesta, så det kanske inte är så konstigt.
Jag är läskigt disträ o förvirrad.

Men igår fick jag frågan " Vad gör du? Ska vi slappa ihop?", när jag precis kommit hem ifrån 3 timmars skrivning o hjärnan var helt paj. Den andra parten satt fast på kontoret överöst med jobb o ville ha en anledning att dra därifrån. I o för sig var det helt självförvållat o nästan lite rätt åt'en, med tanke på New York- och Englandsresor. Men det var ett solklart JA. Så jag fick sällskap i tenta-koman.

O det tackar jag Gud för.
Jag fick nämligen en, vad jag trodde var, hjärtattack. Jag fick en sjukt konstig o kraftig smärta i axel/nacke ner mot armen. Det var alldeles för mitt i natten för att kunna ringa mamma utan att skrämma slag på henne. Så det var en jäkla tur att jag hade en mjuk hand på min panna, o en lugnande röst som sa att det inte var något farligt. Hade jag varit ensam hade jag förmodligen blivit så rädd att jag framkallat en svimning.
Det har hänt förr.

Jag somnade med dödsångest, men visste att jag i alla fall inte skulle bli liggandes o ruttna om det värsta inträffade. Jag hatar att vara hypokondriker. En hypokondriker som vägrar att kontakta läkare. Alla gånger.
Hur bra är det, liksom? Egentligen?

Imorgon åker jag hem. Jag har drömt om min familj, o saknar dom så jag håller på att dö lite inombords.
Hem till skogen, sen hem till stan igen. Skönt att jag är hemma på båda platserna. Miljöombyte förnöjer.
Även om jag bara byter hemma mot hemma.