Separationsångest
Det känns lite som hal is överallt. Både metaforiskt, och bokstavligt, talat.
Jag är ute o glider mest hela tiden.
Jag har svår separationsångest för att sluta på jobbet. Jag vill, men vill ändå inte.
Eller jag måste snarare, men jag vill egentligen inte. Hur ska jag klara mig? På riktigt.
Jag vet nog inget som får tråkiga tankar o saker att försvinna så fort som när jag hänger med mina favvosar på Stora Essingen. Finns liksom ingen tid för såndant där. De största problemen där är att någon krossat en unik duplo-rymdkossa, att det är något stickigt i långkalsongerna, att man har blivit kallad kisskorv, eller att man inte gillar det gröna i såsen. O det är inte ens mina problem.
O vad kommer hända med min biologiska klocka?! Hemska tanke.
Nu får jag ju min dagliga dos. Men hur blir det sen?
Hjälp.
Ding.
Dong.
