Tangled Up In Blue
Bob Dylan.
Mitt ex är nog en av världens största Dylan-nördar. Han får något glansigt i ögonen såfort Bob Dylan kommer på tal. Eller så blir han helt svart i blicken, om det inte är rätt saker som blir sagda.
Jag tror han tar det personligt. Han vet allt om honom, har läst alla tidningar o böcker, kan alla hans skivor, alla låtar, alla årtal, alla bootleg's. Rubbet.
Jag har liksom aldrig fått den där känslan av Bob Dylan. Jag gillar honom, men that's it.
Men, en gång när jag satt på bussen kom Tangled Up In Blue upp på min ipod. För några sekunder kunde jag känna känslan av att Bob Dylan är gud. Det liksom sög till i magen på mig. O sen var det borta. Men när jag berättade om de här få sekunderna för mitt ex såg jag ren o skär lycka o glädje i hans ögon. Det var fint.
Men jag antar att jag är likadan när det gäller Håkan Hellström. Han är min gud.
Som nu. När det snöar de största, fulaste snöflingorna jag någonsin sett, o jag känner att jag bara vill dö o återuppstå när allt har ordnat sig o det är sommar.
Då drar jag ner persiennerna o tittar på Håkan Hellströms spelning från Peace & Love förra året.
Då känns allt helt plötsligt helt ok.
