JKN

Tiden går, men minnen sitter som berget.
Idag hörde jag "Bright Eyes" på radion. På en sekund var jag tillbaks i Fridas vardagsrum, -93. Degerfors spelade i Cupvinnarcupen mot Tomas Brolins Parma, o jag o Frida hade våran första "star"-crush. I samma kille. En italiensk snygging med glittrande bruna ögon, och ett leende som kunde smälta vilket litet 12-årigt hjärta som helst. Herregud vad kära vi var i människan! Vi satt med tårar i ögonen o lyssnade på denna smäktande ballad, o försökte hitta anledningar till att vilja leva vidare efter att Parmas spelarbuss lämnat Degerfors.
Jag hittade Pontus Kåmark. (Eeh??)

När jag tänker närmre på detta, så undrar jag om det är en underliggande o bidragande del till att Frida numera talar flytande italienska, o har blivit swept away av åtskilliga italienare under de senaste 10 åren?