Why me?
Usch, jag är tillbaks i Bergman-spåret igen. Jag känner mig utsatt. Drabbad.
Ja, man kan nog säga att jag tycker väldigt synd om mig själv just nu.
Jag tror dessutom att jag är gravid. O att jag typ ska föda snart.
Varför är jag annars hungrig hela tiden? O varför har jag fått en kulmage?
O beror mina kramper i magen verkligen på medicinen jag käkar? Värkar?
Jag har läst om sådant. Foster som växer därinne, fast mer i ryggen än i magen.
Jag har läst om folk som ska gå på toaletten, o så pluppar det ut en bebis istället.
Well, jag tror hellre på historier ur En Ding-dingvärld, än accepterar att jag blivit småfet.
Nu ska jag äta en glass. Jag får ju inte glömma bort att jag måste äta för två nu.
Jag o mitt kärleksbarn mot världen!
jihooo...ska genast börja sticka nåt gulligt;)
som tur är har jag har ett par söta blå bebisbyxor i trikå från syslöjden, för den där stickade halsduken jag började på för två år sedan är fortfarande cirka en decimeter lång
ååå då kan jag bli gudmor.. och adrian blir typ storebror, det är ju fantastiska nyheter ;-)
puss
