I'm not there. I'm gone.
Ikväll åkte jag ut till Kista Galleria för att köpa hudfärgade trosor.
Jag har nämligen insett att vissa av mina lite tunnare klänningar, som funkar med svarta strumpbyxor under kallare perioder, inte funkar utan strumpbyxor nu när det är tropisk hetta, eller vad de nu kallar det för på tv.
Lätt som en plätt, tänkte jag. Jag ser ju alltid en massa sånadär fula tant-trosor. De finns ju överallt.
Men tydligen är det en jävla efterfrågan på dessa fulbeige'a tygstycken just nu.
Fanns inte ett enda par i rätt modell o storlek!
Så jag köpte en svart klänning istället.
Dessutom skaffade jag mig äkta hudfärgade underkläder idag.
O de kommer inte försvinna förrens till jul, tidigast.
Tack mamma, för ditt pigment.
Ikväll har jag tittat på I'm not there tillsammans med mitt sällskap, Karamellkungen.
Första gången jag såg filmen, såg jag den med ett gäng Dylan-nördar. De satt o oh'ade sig mest hela tiden, o jag förstod ingenting. De sa "Oj oj oj!" i kör o skakade på huvudet, helt oförmögna att förstå hur något kunde vara så sinnessjukt bra. Jag satt tyst o försökte desperat förstå det de förstod. Utan resultat.
Men nu när jag såg den en andra gång, kunde jag koncentrera mig på att inte koncentrera mig på att förstå.
Jag förstod ändå, o musiken gick rakt in.
Har kanske lite o göra med att jag lyssnat på soundtracket.
Hur mycket som helst.
Spotify här.
