JKN

Idag kom jag på mig själv med en fruktansvärd automatisk tanke.

Jag satt på tunnelbanan påväg in till T-centralen. Det var ganska mycket folk i vagnen, men jag fick en sittplats. Jag fumlade lite med min ipod, grejade lite med alla saker i fickan, o sedan tittade jag upp. O frös typ till is. Människan framför mig satt med ett stort leende på läpparna.
Min automatiska tanke var,

"-Hjälp, han är psykopat. Eller fri-religiös."

Båda två alternativen, tycker jag personligen, är lika läskiga.
Ett leende gav mig rysningar! ETT LEENDE!
Vad har jag blivit?

Ett leende är ju det finaste en främling kan ge en annan främling!
Han kanske satt o tänkte på någon/något han älskar. Kanske tänkte på planerna inför sommaren eller på sin pojkväns jättefina ögon. Han kanske tänkte på sin frus fula långkalsonger med hål i, eller att han har en jättestor godispåse hemma. Han kanske tänkte på en stor hund som nyser äckligt slem på Fredrik Reinfeldt. Han kanske tänkte på något roligt han hört, eller han kanske bara tyckte jag såg väldigt kul ut. 
Eller.........håll i er.............................................han kanske bara var allmänt glad.
Vad fan vet jag!
(Eller så var han psykopat och/eller fri-religiös, men jag väljer att tro på något av ovanstående alternativ.)


Jag nöp mig det hårdaste jag kunde i armen, o bestämde att jag aldrig någonsin ska reagera så på ett leende igen! O gör jag det ska jag nypa ännu hårdare.
Jag gav ett stort leende tillbaks innan jag hoppade av.

O som motaktion ska jag börja le mycket mer mot främmande männsikor. Skitsamma om dom tycker jag ser ut som ett fån, ett psykfall eller en läskig fri-religiös människa.
Blir en på miljonen lite gladare, så är det ju värt det.