JKN

Herregud! Vilket kaos på centralen. Jag vet inte, men jag tror o hoppas, att mina systrar sitter på varsitt tåg hem just nu. Inställda tåg o förseningar. Vad håller SJ på med, på riktigt? Den här vintern har ju varit katastrofal! Vi bor i Sverige, o det har ju varit kallt o snöat här i urminnes tider? Eller? Jag förstår ingenting. Men jag gör inte så mycket för att förstå heller, har fullt upp med att vara skitarg.

Åka tåg. Det brukar ju vara helt ok annars. Om allt går enligt planen. OCH, om jag får åka framlänges!
Det är inget "annars mår jag illa"-fjams jag pratar om då. När jag åker framlänges så känner jag mig påväg. Påväg mot/till något! Världens bästa känsla. Men när jag åker baklänges så ser jag bara allt jag lämnar. Jag blir känslosam, oavsett vad det är jag lämnar, om jag åker baklänges. Separationsångest, check!
Men eftersom jag har någon slags hatkärlek till melankoli, så kan ju i och för sig det också kännas ok ibland.


Lugnet efter stormen är så sjukt mycket tråkigare än lugnet före. Nu sitter jag här, allt är tyst. Det är ganska städat. Man kan bara ana lite av orkanen som drog igenom här hemma i helgen. Lite odiskade vinglas, paljetter på golvet, papper med poängställningar. Men annars är det som innan. Tråkigt. Men ibland måste man ha tråkigt för att kunna ha kul, eller hur var det nu igen?
Men snart får jag sällskap igen! Söndagsmys & mat. En hand på pannan, så jag slipper tycka synd om mig själv. Det är SÅ värt!