JKN

Idag slumpade min iPod fram Richard Buckner, o jag fick genast en skarp, men varm, känsla i magen. Jag blev sentimental, vilket jag har så himla lätt för att bli. Jag tänkte tillbaks på tiden när jag bodde i Göteborg. Jag o min storasyster bodde tillsammans, o båda två var i stort behov av att göra roliga saker. Jag dejtade en psykopat, hon hade ett brustet hjärta. En dag, när behovet var som störst, tog vi fram tidningen o kollade "Händer i Göteborg"-spalten. "Richard Buckner på Röda Sten". Vem? Det var skitsamma, vi åkte dit utan några som helst förväntningar. O det visade sig bli en helt fantastisk, mysig o intim spelning, som finns kvar glasklar i mitt minne än. O hans musik kommer jag alltid förknippa med Göteborg o den tiden.

Nu i efterhand minns jag ju inte psykopater o trasiga hjärtan. Nu minns jag bara allt fint, bra o kul, o får en varm känsla i magen. Tycker, för det mesta, om att min hjärna funkar så. Att den sållar bort det dåliga, o bara minns allt bra. Det kan ju ligga mig i fatet ibland, men i det stora hela är det ju egentligen bara jättefint.




O hur skumt det än är, så fick jag ett paket av min fina storasyster, just idag.
Hur fint är inte det här?