Kids
Igår var jag barnvakt igen. Det slår mig varje gång, när jag är där, hur otroligt peppad jag är på en egen familj.
Jobba på förskola i all ära, men det är när jag är barnvakt jag verkligen längtar efter egna barn.
På jobbet finns ingen sådan vardag, där är det "bara" jobb. Kramas, byta blöjor, sjung sånger, brottas, pyssla, äta. Men som barnvakt kommer vardagen, som jag tydligen längtar så mycket efter. Hämta på dagis/skolan, åka bussen hem, äta en frukt, göra läxor, mysa i soffan o kolla Bolibompa, laga mat, äta tillsammans, borsta tänder, sätta på pyjamas, läsa godnattsaga, släcka ljuset, o sedan kontra "jag är törstig" o "jag är kissnödig" för hundrade gången.
Jag längtar.
Jag har förresten en bortdomnad tå. Det känns som att jag har en tråd hårt knyten runt mittentån.
Sjukt irriterande. Hur livshotande är det på en skala? Jag tänker "MS".
Ni tänker " jäkla fjamsiga hypokondriker-tönt"?
Jobba på förskola i all ära, men det är när jag är barnvakt jag verkligen längtar efter egna barn.
På jobbet finns ingen sådan vardag, där är det "bara" jobb. Kramas, byta blöjor, sjung sånger, brottas, pyssla, äta. Men som barnvakt kommer vardagen, som jag tydligen längtar så mycket efter. Hämta på dagis/skolan, åka bussen hem, äta en frukt, göra läxor, mysa i soffan o kolla Bolibompa, laga mat, äta tillsammans, borsta tänder, sätta på pyjamas, läsa godnattsaga, släcka ljuset, o sedan kontra "jag är törstig" o "jag är kissnödig" för hundrade gången.
Jag längtar.
Jag har förresten en bortdomnad tå. Det känns som att jag har en tråd hårt knyten runt mittentån.
Sjukt irriterande. Hur livshotande är det på en skala? Jag tänker "MS".
Ni tänker " jäkla fjamsiga hypokondriker-tönt"?
Kommentarer
Trackback
