JKN

Ok, nu ska jag försöka återberätta Way Out West-helgen.
Men jag kommer inte ens försöka berskriva hur bra det var. Det går liksom inte ändå.
DET VAR SÅ OTROLIGT JÄVLA-SUPER-DUPER-MEGA-BRA.
Så, ett lönlöst försök iallafall.

Torsdagen började med att jag mötte upp finaste Vendela, vi åkte snabbt hem till min gulliga storasyster o dumpade av våra väskor. Tog några glas vin, o fick sedan ett allvarligt o skarpt sms;
"Om ni har tänkt komma in på någon klubb ikväll måste ni bestämma er o gå, NU!!"  Typ.
Så vi drog. Ut i den regniga Göteborgsnatten. O kom utan problem in på Park Lane, vårat förstahandsval.
Där såg vi Junip, o Caribou. Helt fantastiskt bra! O fantastiskt fuktigt o varmt.
Vi njöt av musiken, tog några danssteg, dog nästan, o åkte hem för att ladda inför fredagen.

Fredagen började med Jens Lekman.
Vin- o popcornspause.
Sen gick vi in för att se Local Natives, som var svinbra. Sen var det bara att styra stegen mot scenen där The National skulle spela. Där hamnade vi (ja, på riktigt "hamnade", vi är inga kändiskåta galningar!) precis bredvid Alexander Skarsgård, hans pingla Kate Bosworth o Kirsten Dunst med pojkvän.
Ok, jag erkänner, jag smygfotade o smygfilmade lite...men jag är ju inte mer än en 
vanlig, lättpåverkad starstruck'ad människa?
The National var helt fantastiska, precis som väntat! Men inga tårar, bara lite glansiga ögon.
Kort matpause kompat av lite Iggy Pop. Även känd som liggy, i mina kretsar. (Don't ask.)

Sen kom tårarna med besked, o det var Jónsi's fel. Eller förtjänst. Jag stod gapade hela spelningen, o grät som ett litet barn. Det är något av det vackraste jag hört o sett. Jag var helt hänförd.

Sen avslutades fredagen på området av den helt otroliga M.I.A!
Jag är kär. Kan inte säga mer. H E L T  S J U K T  B R A!

Sen drog vi på en tråkig klubb, Anders höll på att somna, o vi åkte hem. Lyckliga.


Lördagen började med Shout Out Louds. Väldigt bra, o väldigt snyggt.
Sen var det Mumford & Sons på schemat. Hallelujah! I say no more.
Sen såg vi ett ganska tråkigt The Radio Dept. Kan ha blivit extra tråkigt, eftersom våran vinpause skulle inträffa precis efteråt. Vi åkte hem o drack vin o vilade upp oss för kvällens höjdpunkt, HÅKAN HELLSTRÖM. O ja, det var precis så bra som alla recencenter säger. Det var magiskt.
Ord räcker inte till. Legendariskt. Punkt.

Sen såg vi Broken Bells. Finfint! O sen lite Chemical Brothers, o lite La Roux.
Sen är allt lite oklart. Fruktvin - taxi - Sticky Fingers.
På Sticky skulle Mr Stefan spela skivor, men när vi kom dit spelade Kriget. Var olidligt kasst, så vi drog vidare. Stefan sa, "Åk till den officiella efterfesten på Röda Stens bakficka, så ses vi där!"
"Allright", sa vi, o tog en taxi ut till industriområdet. På vägen dit funderade jag på vilket möjlig bakficka Röda Sten skulle kunna ha. Visste ingen. Frågade vakten på Röda Sten, o han visste inte heller någon.
Så vi gick på jakt, o hittade bland annat en Reaggefestival på en strand.
Sen hittade vi rätt, o hittade även bara speciellt inbjudna o listor hit o dit.
Stefan sa, "Jag kommer snart dit, ska se vad jag kan göra!"
Vendela hittade en gammal vän, o den gamla vännen spelade på en svartklubb precis runt hörnet. Vi svartklubbade, tiden gick, o det var dags att gå. Vendela skulle säga hejdå, rev de flashiga ljusrören, musiken stannade, o jag råkade tända taklampan. "Hejdå, nu går vi!", liksom.

Stefan fixade iallafall biffen, vi kom in, missade precis Fibes Oh Fibes, köpte öl för andras kontanter, dansade tills benen inte orkade något mer, o för att Vendela skulle få sova åtminstone någon timme innan hennes tåg gick, begav vi oss sedan hem i den tidiga Göteborgsmorgonen.

Jag förstår om allt verkar rörigt. O jag skriver nog allt där här oförståeliga mest för min egen skull, för att jag ska kunna läsa detta o minnas om 30 år. Det var underbart, o det får jag aldrig glömma!
Det kommer postas foton o klipp från denna helg en lång tid framöver här på bloggen.
Härda ut. Jag blir normal igen.
Kanske.