JKN

Nu sitter jag på tåget till Degerfors, till slut. Efter lite krångel av olika slag.

O när jag snällt satt o väntade på att mitt tåg skulle gå, eftersom jag för en gångs skull var ute i sjukt god tid, blev jag brutaluppraggad av en vimsig fransman. Eller, han var som min stereotyp-bild av en fransman är.
Han var dålig på engelska, försökte hitta ord o gjorde franska gester, o såg mig djupt i ögonen.
Han skulle bara veta hur svag jag är för Frankrike o fransmän. Jag avslöjade inget. Förutom att jag sa att jag tycker att franska är ett vackert språk. Jag bara log o skrattade åt alla komplimanger han gav mig.

Han sa att han hade blivit golvad när han såg mig, att han bara var tvungen att prata med mig.
Han undrade vad som var fel på Stockholm o alla svenska män eftersom jag var singel o ogift.
Han kunde inte förstå att jag var så vacker, o undrade om jag hade plastikopererat mig. (tveksam komplimang) Han frågade mig om jag var modell, o sa att jag kommer bli nästa Bond-brud.
O mycket mer. O han sa det om o om igen. Skakade på huvudet, gestikulerade o pustade.
Han kunde inte förståååå hur jag kunde vara singel.

Alltså, jag vägrade att vara sådär svensk, så jag satt snällt kvar o pratade med honom. O han var trevlig.
O vi pratade ju om annat också, såklart. Jag försökte ju styra samtalet bort från mig hela tiden.
Hur hur äckligt smörigt o raggigt det än var, så var det rätt nice att sitta o bli överöst med komplimanger efter en rätt bad day, på många sätt o vis.

Han gav mig sitt Facebook-namn, o jag lovade att adda honom.
Varför inte, liksom? Det är väl det Fejjan är till för? Behålla gamla, o nya, kontakter?



O jag tänkte bara meddela att det bor en liten electro-brutta inne i mig.
Jag har upptäckt att det inte går att förneka henne längre.

Lyssna bara här, hur underbart.



Spotify här.