Awkward, indeed.
Idag på spinningen hände en knasig grej.
Vi hade kört klart passet, strechat det första på cykeln, o klivit av. Musiken tystnar.
Jag känner en hand på min äckligt svettiga arm, rycker till, o vänder mig om. Jag möter ett stort leende o blicken från killen som satt på cykeln bakom mig. Min spontana tanke var att jag hade tappat något. Nästa tanke var att jag kanske hade ett stort hål i röven på mina gamla utslitna leggings. (!)
-Fan, vad bra kört! Såg jäääävligt snyggt ut.
-Ehh.....tack...?
Vad fan svarar man på det? Jag blev så paff. Den pinsamma tystnaden gjorde nog ont i alla som var närvarande. Där skulle jag alltså stå kvar, o stretcha resten av kroppen, i total tystnad.
Eller vad skulle jag säga? Du med? Det hade ju inte jag någon koll på.
Snacka om obekväm situation. Jag önskade för en stund att jag hade haft ett stort hål i byxorna istället.
Men i o för sig, hellre total tystnad, än att han hade försökt föra någon slags konversation med mig, medans alla andra hade varit tvungna att lyssna.
Nej, nu får jag dåligt samvete... Han ville ju bara vara snäll.
Jag vill inte vara såhär typiskt svensk, egentligen.
O det är klart att jag blev lite glad också.
Men det var jävligt awkward, där o då.
Det var det.
