JKN

Jag förstår inte varför jag gillar det. Jag vet inte varför jag gör det.
Men jag tittar väldigt ofta på ångestframkallande filmer. Filmer som får mig att gråta floder. Så även idag.
Svinalängorna. Jag fick spänna hela kroppen för att inte bryta ihop till ett snorigt, brölande litet gråtvrak.
Jag försökte att inte låta, jag försökte andas normalt, jag gömde mig i servetten, o torkade febrilt tårarna.
När eftertexterna kom slog jag på gråtbromsen. Det sved i hela kroppen, o jag kunde inte titta på någon i mitt sällskap, o ville inte diskutera filmen. Jag ville bara hem. O gråta klart.

Jag antar att jag på något sätt älskar att se saker som berör mig. Jag hatar collagefilmer o romantiska komedier. Det är de starka känslorna jag är ute efter.
Som att jag inte hade nog själv? Ha.

En mycket bra o stark film. Jag rekommenderar den, tillsammans med näsdukar o ett starkt sinne.

Spotify här.

Den här teckningen är ju HELT fantastisk!
O de säger en massa, helt obegripliga, saker till varandra.
Spot on.



På baksidan står det,



Underbart.


Det var bara det jag ville säga.

Igår hade jag en slöardag av rang! Jag var inte utanför dörren, o ingen dusch.
Det gamla sminket o det skitiga håret var ett faktum.

Naturligtvis hade jag fruktansvärt svårt att somna, eftersom jag lyckats vända på dygnet helt totalt de senaste veckorna. O jag skulle ju jobba. Men jag låg o vred o vände mig, tills julmusten var tvungen att komma ut. Jag stapplade upp till toaletten, o insåg med förskräckelse att jag inte hade något vatten! Inte en droppe! Eftersom jag är jag, blev jag ju akut törstig! Eftersom jag inte kunde dricka. Jag svepte julmust ur flaskan. Men eftersom jag är jag, fick jag ju panik över att jag inte kunde borsta tänderna efteråt.
Jag torrborstade tänderna, o fick ännu mer panik eftersom "läsk löser upp emaljen, borsta INTE tänderna efter att du druckit läsk eller andra sura drycker" ekade i mitt huvud. Jeeeevla tandkrämsreklam!
Så där står jag med lödder i hela munnen, o känner hur tänderna fräter bort.

Då råkar jag titta mig i spegeln, första gången på hela dygnet. Ve o fasa! Hur ska jag kunna tvätta av detta elände från ansiktet utan vatten?? Jag ska ju jobba med barn. De kan ju få men för livet.
Jag börjar i panik leta efter en plastbunke, springer med löddrig mun mot balkongdörren o sliter upp den.
Jag samlar in all snö som ryms på min lilla franska balkong, i sann överlevarfilms-anda. Fingrarna blir till is, men jag fortsätter tills jag tror jag fått ihop tillräckligt med snö. Snö smälter o blir vatten, tänkte jag.

Jag har vid det här laget kommit runt ett helt varv i min panik, o kan återigen tänka lite mer lugnt o sansat.
Jag går ner o letar efter ett journummer. Jag ringer, o får svaret; "Vattenläcka. Jobbas på under natten".
Jag säger till mannen; "Bä-bä-bäst för er, för jag har'nte duschat på två da'r!" Han bara skrattar.
Jag somnar tillslut, efter många om o men.

Men. Då ringer min telefon. Klockan är nu ca 2.30. Jag är helt borta i huvudet, o stirrar på mobilen som om den vore high-tec o helt omöjlig att förstå sig på. Jag är dessutom bländad av display'en. "Dolt nummer".
I mitt sömndruckna huvud får jag upp en massa olika alternativ till vem det är som vill nå mig.
Men mest av allt känns det som att det är något väldigt viktigt o allvarligt. Söndagnatt, liksom?
Jag svarar.

- "Hallåååå?! Vem är det?! Vad vill du?!"
- "Hallå........förlåt. Åh, förlåt....det är typ hemligt. Åh, va pinsamt..."
- VAAA?! Vem är det?!"

Det visade sig att det var en människa jag inte har pratat med på säkert 10 år. Han tyckte att det var rätt tillfälle att ringa mig kl 2.30, natten till måndag. Fick ett skäms-sms lagom till att jag hade nickat till igen.
Så, det var bara att börja om. Igen.

Dvalan från helvetet. Men jag överlevde dagen. Man kommer långt på kramar o kärlek.

Det roligaste är ändå att jag samlade snö. Kan inte sluta skratta åt mig själv.
Men det är ändå rätt imponerande? Jag kanske är en survivor, långt därinne någonstans, ändå?


Det här är alltså vattnet jag var beredd att tvätta mig i;

Men asså, herrejävlar!
Jag tittar på tv4, Familjen Annorlunda. Den ena hustrun får en rosa diskmaskin i bröllopspresent, "Åh, tack... en diskmaskin....är ju verkligen en jättebra bröllopspresent......jag blir verkligen jätteglad....den va jättefin...var den..", o i den andra familjen "piffar tjejerna till sig" med smink o nagellack innan killarnas fotbollsmatch. Tjejerna innefattar mamman, o en  3-åring. Mascara på en 3-åring? För att tjejer ska "piffa till sig"?
O så vill lillplutten också ha det fina röda nagellacket. Lillplutten råkar vara en liten kille.
Pappan blir så upprörd att kinderna blossar o säger att pojken är en pojke, ingen docka. O att "han kan få välja nagellack om han vill när han blir stor, o kan göra sina egna val". Ehh...?!
Pojken valde just nagellack, när han var liten? Det är val, gubbjävel.
Men nej, han får välja nagellack sen, det vill säga när skitgubben lyckats stöpa sin son i den äckliga könsstereotypa formen. DÅ får han väja. När pappan redan valt åt honom.
JÄÄÄVLAAAA IDIOOOOOT. Jag byter kanal. Orkar inte se skiten.

Jag HATAR såntdär. Blir alldeles skakig o vill slå den jättefula dumpappan.
Jag läste en väldigt bra artikel angående det här just idag. Svinbra. O lite extra bra på grund av att jag jobbat på förskolan som sydde tyllkjolar. Jämställdhetsförskolan Pantern. Kristina Henkel var mamma där, o hon har skrivit böckerna "En jämställd förskola" o "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2".

Om man tar ansvaret att skaffa barn, borde man väl även ta ansvaret att ge sitt barn alla möjligheter?
Större tillgång till livet? När ska folk förstå hur otroligt viktigt jämställdhet o genusfrågor faktiskt är?
NU tycker jag.

Läs artikeln här.

Det här är bara så jäkla bra. Jag vet att jag har lagt upp den förr.
Men det kan inte hjälpas. Mer Jonathan Johansson åt folket!



Spotify här.

Jag fick just ett sms om jobb imorgon. O det gjorde mig väldigt glad i söndags-sinnet.
Jag har nämligen små abstinens-känningar, o hade ändå tänkt att åka ut o hälsa på i veckan.
Så det är ju hur grymt som helst att till o med få betalt när man hänger med små minisar man längtat efter.

Annars har jag inte gjort ett endaste dugg hittills idag. Jag har inte ens fällt ihop bäddsoffan.
Men nu ska jag ta tag i det här. Diska o städa till tonerna av Florence + The Machine.


"Leave all your love and your longing behind. You can't carry it with you if you want to survive."

Jag älskar den här låten. Underbara Florence!



Spotify här.

Alla har väl sina egna sätt att vara konstruktiva o destruktiva på.
För mig är skillnaden mellan konstruktivt o destruktivt väldigt hårfin, ibland. 

Mitt i mitt konstruktiva/destruktiva YouTube-surfande stötte jag på den här låten.
Helt fantastiskt vackert. Alltihop. Allihop.

Ja, det går snabbt utför när man inte uppdaterar sin blogg. Finns ju några ihärdiga stam-läsare som hänger i.
Men det dippar rätt fort, märker jag. 


Men jag har ju liksom inte haft tid! Jag har haft storasyster på besök.

I torsdags var vi på supermiddag hos finste Anna. Maja, Maja, Sarah, Anna, Jenny o jag.
Det fanns ingen hejd på trevligheterna. God mat, o många o långa diskussioner.

I fredags var vi på lägenhetsvisning. Sen åkte vi till ulliga, gulliga Sarah på Mariatorget. Där höll vi låda ett bra tag innan vi lyckades slita oss o bege oss till Ljunggren där urfina Maja spelade skivor kvällen till ära.
Sen styrde vi våra steg mot Strand, där vi lyckades komma in, köpa en öl, o sedan bli ombedda att gå hem.
Ja, lugnt nu! Vi blev inte utslängda. ALLA blev utslängda. Det luktade bajs på hela stället o Strand fick stänga tidigare. Buu, sa vi.

Igår skulle det betalas för den väldigt trevliga fredagskvällen. Men stark som man är, gav vi oss ut på fler lägenhetsvisningar. Sen hem för tv o soff/sänghäng. Sen ut för sushi. Sen hem för tv o säng. Igen.
Vi gjorde inte många knop igår, om man säger så.

Idag åkte storasystern hem igen, efter en mycket trevlig weekend.
Så nu ska hemmet återställas, o jag ska försöka skapa lite sinnesro inför skolstarten imorgon.

Jösses, vilket sjukt tråkigt inlägg. Jag känner mig helt ur gängorna.
Men, i'll be back. Jag lovar.

Jenny hittade den här lilla lappen när hon skulle bädda ut min bäddsoffa.

Alltså, jag mår bra! Jag lovar. Verkligen.

Hur kan man liksom tro något annat?




Den är faktiskt skräpet från något découpage jag pillat med.
Jenny säger att det kanske är undermedvetet.

Nej. Jag är alltid sjukt medveten när jag är upp-ner-döden-dö-skit.

Jag tänker precis som Alex Schulman när det gäller fågeldöden.
F Y   F A N,  vad läskigt.

Jag o syster kollar på Filip&Fredriks årskrönika.
De är ju så jävla jobbiga de där två? Men de lyckas ändå vara väldigt roliga.
Men de pratar så högt, o i munnen på varandra. Tyyyyyyyyst!
O så är de så jäkla full of themselves.

O nu går jag fan i taket!
Just i denna stund besudlar Hoffmaestro Håkan Hellströms låt.
Inte ok. Jag hatar Hoffmaestro. H A T A R.

Snart kommer min storasyster hit.
Om SJ vill, det vill säga.


Ja, det var bara det.

Idag drog jag mig mot Östermalmstorg för att möta upp fina Maja för en reunion-lunch.
Det blev en väldans fin långlunch som varade i flera timmar. Vi hade mycket att ta igen.
Alla helger o julledighet splittrar upp oss inflyttande stockholmare. Men nu är vi tillbaks.
Med besked. ♥

Men, ÅHHH!
Jag kan inte sova.
Jag tänker bara på;
-att jag vill att håret ska växa.
-hur jag skulle ha håret om det var långt.
-att jag borde ha städat ikväll.
-att jag glömde ringa det där samtalet idag. O skicka det där mailet.
-att jag borde ha åkt lite mer skridskor i Degerfors.
-att kudden inte känns som den ska.
-att jag måste fråga min hyrtant efter nyckeln.
-att jag måste boka tandläkartid.
-att jag borde ha köpt de där skorna.
-att jag måste köpa träningkort.
-varför det ska vara så svårt att få en schysst lägenhet.
-hur jag skulle ha det om jag hade en schysst lägenhet.
-om jag kommer kunna lära mig spanska.
-om jag kommer hinna fixa ett jobb till februari/mars.
-om någon kommer vilja hyra min lägenhet, o hur det ska gå till.
O ganska mycket mer.

Det är väldigt många om, borde o måste. Jag hatar om, borde o måste.

Kan jag inte bara leva i nuet?
Nu är det natt. Nu finns det inget att göra åt någonting.
Nu ska du sova, Johanna.

Jag såg Black Swan igår. Den var väldigt bra, men väldigt väldigt obehaglig.
Något jag tänker på nu i efterhand är att hon kliade sig när hon blev stressad, nervös o orolig. Hon kliande sig så mycket att hon rev sönder huden. I sömnen, o utan att veta om det.

Jag är lite likadan. Det räcker att titta ner på mina händer för att se i vilken kurs mitt psyke står i för stunden. Jag biter på naglarna. Men bara när jag är orolig, nervös eller har för mycket att tänka på.
Det är ganska fachinerande. O jag märker inte ens att jag gör det. Jag bara ser det på naglarna.

Jag har även en annan, otroligt ful vana, när jag är trött.
Jag drar i mina ögonfransar! Har ni hört något så sjukt?
Men även detta görs såklart helt utan att jag tänker på det. Men jag kommer på mig själv emellanåt, slutar, o sen upptäcker jag att jag gör det igen. Naglarna skiter jag i, förutom att det är ohygieniskt.
Men ögonfransarna? Det är ju nästan det bästa som finns; långa, täta, fina ögonfransar.

Det konstiga är att jag blir så otroligt irriterad när någon säger åt mig att sluta.
När någon rycker upp mig ur min egna lilla maniska-terapi-trygghets-bubbla. 

Nej, det där får jag ju ta o lägga av med.
Det hör ju jag det.

Tvångs-tumvantar?
I svart, tack.

Spotify här.

Vad har jag ställt till med? Eller, vad har julens superätande ställt till med?
Jag är ju för fan hungrig HELA tiden.

Även om Gud välsignade mig med en grillad kyckling, med lite fjädrar kvar på, så hjälpte det inte.
Jag fick sticka ut huvudet genom fönstret o ta 100 djupa andetag för att undvika en kaskadspya.
Jag får samma känsla varje gång jag tänker på kycklingen, men det går ju inte att sitta o tänka på
en stackars död, dåligt plockad kyckling hela kvällen? Hela tiden emellanåt vill jag äta någontng.
Vad som helst. Så känns det.

Well, oh well... Vad vore väl en film utan popcorn?

Jag vet att jag inte skulle göra någon årslista. Men jag kan ju såklart ändå inte låta bli.
Jag började på en Spotify-lista igår, med några utav årets bästa låtar. I en enda röra.
Ingen första plats, ingen sista plats. En lista helt utan ordning.
Ska fila lite mer på den. Sen ska jag stå för vad jag tycker, o publicera.

Men jag vågar nästan säga att Tornado med Jónsi är årets låt för mig. 
H E L T  F A N T A S T I S K.

O Dancing On My Own med Robyn.

O Shelly med Håkan.

Och och och...

Se, nu börjar det...
Ingen etta o ingen sista plats.

Som vanligt glömde jag bort att jag tvättade när jag höll på med mer spännande saker, som Spotifylistor.
Så jag fick lysa upp den kolmörka källaren med min lilla, lilla mobil-display. Ligger säkerligen kvar ett o annat efter mig därnere. Jag är mer mörkrädd än vad jag vill erkänna.
Jag mörkrädd, höjdrädd, insektsrädd o flygrädd.
Ja, herregud vad flygrädd jag har blivit.

Sist jag flög var i augusti förra året, till Oslo. På vägen dit fick jag lov ta en lugnande tablett, o så hade jag ett superfint sällskap som höll mig i handen o klappade mig på kinden o sa fina o bra saker.
Men när jag nästa dag skulle flyga tillbaks till Stockholm, skulle jag åka ensam. Mitt sällskap skulle istället vidare till Göteborg. Det var kolsvarta moln på hela himlen, regnet piskade, o paniken steg när jag vinkade hejdå till mitt sällskap på bussen till Göteborg. Där var jag, o flygplatsen. Jag o ångesten.
Jag tog först en lugnande tablett. Sen en till. Sen gick jag ombord.

Jag var halvt medvetslös när vi rullade ut på startbanan, men varje medvetet ögonblick panikhöll jag i sätet, o försökte andas normalt. O dessa jävla startmotorer! Även fast jag VET att det är startmotorerna som stängs av när man kommit upp på rätt höjd, tror jag alltid att det är något som har slutat fungera. När det blir alldeles tyst. Men jag hade en väldigt sympatisk kvinna bredvid mig, som uppenbarligen förstod hur rädd jag var. Hon pratade lugnt med mig hela vägen, o klappade lite på min arm när jag drog efter andan i en luftgrop. Om o om igen. 

Jag har flugit många o långa gånger, men det har som sagt blivit värre med tiden.
Ja, herregud vad jag hatar att flyga. Men ändå älskar jag det på samma gång.
Det betyder ju att man är påväg någonstans.
Snart ska jag vara påväg någonstans.