JKN

Mamma, vad gjorde ni för fel?
Varför gör jag ständigt saker som jag vet att man egentligen inte får/borde göra?
Som nyss. När jag pillade med en gaffel i mixern, för att jag skulle hacka på några frysa jordgubbar som vägrade bli mosade, medans knivarna snurrade. Vara effektiv. Men då tappar jag gaffeln, den åker rakt ner i knivarna o sprätter upp som ett målsökande roterblad. Det sprätter smootie över hela mitt kök/hall, o mig.
O gaffeln hade mycket väl kunnat sätta sig i halspulsådern, eller i ett litet öga eller två.

Men återigen, vad gjorde ni för fel? Fick jag aldrig känna på konsekvenserna av idiotiska handlingar?
Eller är det bara mitt eget fel? Något crazy behov jag har av att uppleva vardags-edge?

Jag måste veta, för mina egna framtida (peppar, peppar, ta i träääää) barn.
Jag är fortfarande lite skakig.
Svagt hjärta, ni vet.

Lights will guide you home,
and ignite your bones.
And I will try to fix you.
♥

Dagens, kanske månadens, mest klyschiga, men;

Du vet vem du är.
Allt kommer att bli bra.
Du har mitt ord.
O mig.
♥

Spotify här.

Jag behöver lite pop. Jag är väldigt opoppig för tillfället.
Jag är mammig som en 2-åring, trött som en 90-åring, lika stressad som Pernilla Wahlgren är jobbig, o lika hög på socker som Gary Busey är hög på droger.

Men kl 22.45 kommer räddningen!
Då hoppas jag på att kunna stänga av mig själv i nuet,
o istället återuppleva Way Out West 2010 för en halvtimme.

...men, min mamma är bäst. ♥
Hon var här på en snabbvisit igår igen. Vi käkade god mat, o hade det allmänt mysigt.
Min mamma får mig att må så bra, o jag skulle vilja ha henne här varje dag.

Spotify här.

Pilla i ljuset. Varför är det så himla kul?
Min erfarenhet säger mig att väldigt många gillar att pilla i stearinet på ljusen.
Jag också. Men i detta fall fick jag panik, o skulle rädda veken som kvävdes av stearinet på mitt doftljus. (Nej, jag är verkligen INTE besatt av doftljus) Jag gjorde det inte av ren lust liksom.

Jag fick iallafall stearin över fingarna, o njöt i o för sig ganska myckat av att pilla bort det.
Men sen när jag skulle börja skriva igen, kunde jag inte hålla i pennan. Den bara halkar ur mitt grepp.
Så jäkla irriterande! Jag tvättade händerna, men det hjälpte inte.
Har hört att frysen är det enda sättet att rå på stearin?

Tur att jag bor i Sverige o snart kommer att bli djupfryst.
Defrostad i vår/sommar, tinad lagom tills det är dags att frysas ner igen.
Ingen som hört talas om frostskador?

Jag tror att jag är frostskadad.

Frågan är om positivt tänkande kan motverka vaglar också?
Hoppas det.
Ajjeee.


O förresten, jag köpte ingen lampa idag.
O jag lyssnar på alldeles för bra musik.

Jag är en jävel på att lova mig själv saker som jag sedan inte håller.

Här sitter jag. O försöker lära mig om lärande.
Känns som min hjärna har torkat ut, efter alla dessa år av tvivelaktigt leverne.
Men jag läste alldeles just precis att postitivt tänkande gör halva jobbet.
Negativa tankar, rädsla o nervositet blockerar oss o gör det lättare att misslyckas.
Mental träning, o att bygga upp ett pluspsyke is the shit.

Men det är faktiskt lördag. O jag måste faktiskt äta.
Så jag ger snart upp, för ett tag iallafall, o drar till affär'n.

Jag har lyssnat på Mumford and Sons hela kvällen. O försökt koncentrera mig på att plugga.
Men Marcus Mumford o hans röst gör något med mig. Jag blir helt pirrig. Jag blir liksom kär.
Som värsta sortens fjortis. Jag får göra allt för att stå emot att skriva ett psykopatiskt kärleksbrev.
Underbara röst, underbara musik, underbara karl. Jag kämpar emot. Verkligen kämpar.

Eftersom jag just nu pluggar Arbetssätt & Lärande borde jag förstå, och/eller iallafall läsa mig till, att det inte var en speciellt bra lärande miljö för mig. Jag kan inte koncentrera mig när jag hör för bra musik.
Jag kan inte heller sova till bra musik. Jag lyssnar alldeles för aktivt, o mina tankar far iväg.

Jag lovar mig själv att inte lyssna på bra musik imorgon.
O så ska jag köpa en skrivbordslampa. Till mitt obefintliga skrivbord.

Så jag ska väl bara köpa en vanlig lampa, antar jag.

Nu; sova.




Den här fina låten finns tyvärr inte på Spotify än, men lyssna på deras första skiva här.

Jag får lite dåligt samvete, gentemot mig själv tror jag, på grund av mitt förra inlägg.
Den där relationen jag pratade om var väldigt stor o viktig för mig. Det var passionerat o starka känslor.
Den har satt sina spår, både jättefina o mindre fina, o det är väldigt sorgsamt att det inte funkade.
Det blev ett väldigt dramatiskt avslut, o jag tror att det har gjort hela grejen väldigt känslig.
Jag menade inte att jag är glad över att det blev som det blev. Jag menar bara att det tyvärr var oundvikligt.
O att jag nu i efterhand förstår att det var så, hur det än kändes då.
Även om jag i efterhand också är ledsen över att det tog stopp.

Älta, grubbla, tänka, vända, vrida o blir galen, är lite utav mina främsta egenskaper.


Men jag måste lägga av med det nu. Nu har jag annat att fylla mitt huvud med.
O det finns inte plats för allt. Men jag behöver inte ens hålla på att sålla bort o välja; skiten ska bort.

Jag HATAR mina mardrömmar. Speciellt de som sitter kvar hela dagen.
Imorse vaknade jag i tårar, o jag kunde inte släppa känslan förrens nu ikväll.
Det var en hemsk dröm, med en hemsk känsla som jag är alltför bekant med.

Drömmen tog mig tillbaks ca 1,5 år i tiden, o besvikelsen o det värkande hjärtat kändes precis som då.
"Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte" ekade i mitt huvud.
Blä. Det är en jäkla tur att jag har blivit så gott som självständig.
Det tog sin tid, men det var så värt det.

O nu vet jag att den där händelsen för 1,5 år sedan var helt nödvändig för mig o mitt liv, hur jobbigt det än var. Det hade inte kunnat sluta på något annat sätt. Lika bra att det hände. Istället för att slösa tid.
Dyrbar tid. Tid för att hitta mig själv, o för att lära känna den riktiga Johannan o hennes åsikter, behov, viljor o känslor. Så jäkla klyschigt, men så jäkla sant.

Den viktigaste relationen i livet är väl ändå relationen till sig själv?

Spotify här.

Jag har sagt det förr, o jag säger det igen;

Balsamspray är livsfarligt!

Nu tryckte jag "bara" in svanskotan några extra centimeter.
Men jag kunde lika gärna ha splittat skallbenet, eller ryggraden.

Jag tror att jag hellre har samma gamla risbuske på huvudet i livet,
än glansigt hår i graven.

Jag är nog mer stressad än jag tror o förstår. Över det mesta. O höstdepressionen är förmodligen här också.
Jag märker det på mitt humör, o min obefintliga energi. O jag äter alldeles för mycket skräp.

När det är såhär känns det ju inte så kul att blogga heller.
Dessutom får jag i princip noll respons på mina inlägg.
Jag ser ju på statistiken att det finns en del läsare, men vet bara att mamma, systrar o Anders läser.
Ni andra vet jag ju inte vilka ni är. Men ni vet vem jag är. Lite i alla fall.

När jag, vissa dagar, är i detta höstdepressivatillstånd får jag för mig att ni bara läser för att jag är dum i huvudet. För att hånskratta o för att kunna snacka skit. Eller för att känna er lite bättre själva.
Precis som när jag tror att om någon tittar, till exempel på mina skor, så tittar de för att de är fula. 
O om någon ler, eller om någon i en radie på 50 meter skrattar, så är det åt mig för att jag ser konstig ut på något sätt. Eller om någon viskar, så är det om mig. Jag får för mig att människor umgås med mig enbart för att vara snälla, eller för att de inte vågar/orkar säga nej. Och så vidare, i oändligheten.

Detta är väl någon slags mix av paranoia, självömkan o självupptagenhet.
Lyckligtvis är jag väl medveten om fenomenet, o kan se på det utifrån.
Jag dunkar mig själv i ryggen o säger, sköt dig själv, o skit i andra.

Fast kanske mer; sköt om dig själv, o skit i vad andra tycker.

Höstdepp får nu lov att bli höstpepp.

Jag har aldrig hört någon säga "VÄLDIGT snabb studietakt" o "det här är HELTIDSSTUDIER",
så många gånger under 2 timmar. Inte ens under hela mitt liv.
Det gör att jag känner mig lite stressed out.


Hur ska jag nu få tid för att göra sånthär viktigt?!



Barbatrött, såklart.

Då åker jag på upprop i skolan då.
Sen åker jag till jobbet. Såklart.

Klara, färdiga, gå - mot noll fritid.

Idag var det dags för bio-tisdag. Ja, jag vet att jag går mycket på bio, men det är så värt det.
O köper man ett rabattkort är det ännu mer värt.

Idag såg vi Himlen är oskyldigt blå, av Hannes Holm. Jag kan rekommendera den starkt!
Väldigt fin film, o jag blev dessutom lite småkär i Bill Skarsgård.
Att han knappt är myndig är något jag helst inte diskuterar.


Imorgon smäller det. Då börjar jag skolan. Jag är superpeppad.

"Och om du till exempel skulle vilja ta ett jobb, eller ge dig ut att resa i några månader,
så läser du bara den delen på distans."

KompetensUtvecklingsInstitutet-tant, I love you.

Vissa saker är i avslutningsfas, o andra i startgroparna. O detta gör mig helt urflippad.
Mina planer svävar iväg åt alla möjliga håll, o jag klarar inte riktigt av att vara realistisk.
Jag svävar mellan förändrings/separationsångest, o superpepp inför framtiden. Tossig är bara förnamnet.
Jag kan inte tänka en enda tanke hela varvet ut, jag blir klumpig o glömsk, jag drömmer konstiga drömmar o jag överkonsumerar såväl kläder som godsaker i ren förändrings-psykos.
Men jag har goda föraningar.


För ungefär ett år sen såg jag Loney Dear. Han var egentligen inte huvudakten, men för oss var han det.
Ed Harcourt spelade efter, o vi hann även med Fuck Buttons på Strand samma kväll. Busy night, indeed. 
Så var det då eftersom jag hängde med en busy guy, liksom. 
Fint som snus.




Spotify här.

Vilken helg. Väldigt budget, men ändå väldigt vild, på något konstigt vis.
Två fantastiska spelningar o danskvällar, o en BiB'a senare, vaknade jag upp imorse.
Jag vet att jag har haft en lite för hård helg när jag funderar över existentiella frågor, som jag gör idag.

Jag lyssnar på Håkans nya skiva o ignorerar söndagsångesten.
På onsdag börjar mitt icke-existerande liv.
Heltids jobb, o heltids plugg.

Hejdå liv,  vi ses om en månad!
Förhoppningsvis.