JKN

Håkan, jag älskar dig.

Ett glas vin? Nej.


Jag har min fina lilla syster här hemma över helgen. Lillasystern.
Igår var vi ute i Stockholmsnatten. Innan dess hann vi dricka vin. Jag kanske drack den största delen.
Jag stylade Julia med en av mina loppisfynd o struntade i hennes protester o kommentarer om den såkallade Frälsningsarmén-looken. Jag var asnöjd o bestämde kläder, hår o smink.

O nu kommer det bästa.
När vi stod i baren på Debban Medis kom det fram en tjej till Julia o sa;
 
"Jag måste bara säga att din skjorta är så himla fin!"
 
"Där ser du!" sa jag. "Det är jag som har bestämt den!"

"Men allt är liksom så himla fint, helheten, håret o alltihop!" sa tjejen då.

"Tack!" sa jag. "Det är jag som har bestämt det också."

Jag blev så otroligt nöjd. Min trovärdighet som stylist höjdes med 100% för min lillasyster.


Familjen spelade, o det var lika fantastiskt som vanligt.
Jag älskar Familjen. Den Familjen också.

"Michael Jackson kanske dog för att han glömde ta sin medicin, 
när att han dansade så mycket."

- Lilla S, 3 år


Jag tycker att tanken är väldigt fin.

Jag försöker tänka på allt möjligt annat än delfinslakt.
Det går sådär. Jag bara gråter.
Men jag försöker.


En morgon när det var stopp i tunnelbanan, o jag var tvungen att gå till Fridhemsplan, gick jag bakom en kille. Jag såg honom bara bakifrån, o i mitt huvud såg han precis ut som Jude Law. Jag försökte komma ikapp snyggingen, så jag skulle få det bekräftat, men han hade för mycket försprång.
Han hade en kavaj med skinnlappar på armbågarna, o fina skor.
Idag såg jag honom igen. Framifrån.
Han såg INTE ALLS ut som Jude Law.
Antiklimax.
Crap.

Jag kan inte sluta att gråta nu. Tårarna bara trillar. Det är så hemskt att jag har ont i hela kroppen.
Jag visste att det skulle bli såhär, men tycker att det är en väldigt viktig film att se.

www.takepart.com/thecove



Jag kan verkligen inte sluta gråta.
O jag kommer inte kunna sova.
Någonsin, känns det som.

Håkan.
Han är min profet.

Idag stod det Stefan-häng på schemat. Trevligt var bara förnamnet.
Dessvärre får han mig ofta att känna att jag lever ett alldeles för trist liv. Han har världens roligaste jobb, o reser hit o dit mest hela tiden. Reykjavik - New York - London - Buenos Aires. You name it. Busy busy!
Hela hösten var fullbokad. Jag får livs-prestationsångest av sådant. Men jag är glad för hans skull.
O jag menar't. Han är en av världens bästa.

O som den Iphone-älskande människa han är, fick han mig verkligen att vilja skaffa en såndär bebis.
Han vet vad han ska säga för att sälja in sin gulle-manick, o nu sitter jag genast o surfar febrilt efter det bästa alternativet. Förut var jag bara anti när han satte igång med sin propaganda, o blev mer anti ju destomer han försökte påvisa hur uuunderbar den var. Det var too much. Nu har jag fått andrum.

Men jag o dyra prylar går inte ihop. Det är nästan så jag misstänker en förbannelse.
Men mest troligt är att det bara har med min drullighet att göra.
Min mamma tar fortfarande alltid bort duken när vi ska äta.
Det kanske förklarar det mesta.

Min mamma har varit här o hälsat på, en snabbvisit. Så himla gosigt.
Nu vill jag ju ha henne här hela tiden. Typiskt. ♥

Idag har det varit jobb o träning. Jag var på ett så himla pissigt spinningpass, så jag var tvungen att stå 60 minuter på crosstrainern efteråt för att få ur mig allt äckel. Hoffmaestro och säkert TRE Scooter-låtar. Scooter? Ursäkta, men vaknade jag upp i Tyskland på 90-talet imorse? Måste ha missat det.
Jag KAN inte ta i när jag hatar musiken. Jag blir bara sur o skiter i allt. 1 timmes slöseri med tid.

Jag såg den här videon på Facebook idag. Jag vet att den här killen har något med någon i min bekantskapskrets att göra. Kommer inte ihåg med vem o om vad. Men för mig räcker det att han är Kristian Anttilas gitarrist. Om man blundar hårt o bara lyssnar på den pop'iga melodin, tycker jag att den är ganska ok.

Men jag måste blunda hårt. Jag gillar inte såntdär stelopererat bensprattel, o jag-har-en-neurologisk-skada-som-gör-att-jag-inte-kan-hålla-handen-eller-huvudet-stilla-moves.
Jag gör bara inte det.

Jag har nästan varit pinsamt aktiv idag. Det är ju söndag?
Jag har städat, diskat, pantat burkar, vikt kläder, lagat mat, tränat spinning.
O nu får jag straffet = jordens jävla huvudvärk.

Jag längtar efter min mamma.
Vilken tur att hon kommer imorgon. ♥

Jag läser en hel del bloggar, bland annat Mia Skäringers.
Idag länkade hon till det här klippet från Melodifestivalen 2008.
Eftersom jag inte tittar på Melodifestivalen har jag missat detta helt.
Men jag tycker det var så himla fint. Heja Kristian!

Snälla gode Gud, välsigna mig med en stor rutten kackerlacka i godispåsen.
Jag kan inte sluta äta.
Amen.

På fredag är det dags.
Familjen på Debaser Medis, o det kommer att bli grymt!


Den här videon är ju förövrigt helt fantastisk.



Spotify här.

Alltså, aldrig i helvete att jag någonsin går ut nykter igen. Vilken pina!
Jag kommer hädanefter aldrig vistas med mer än 30 personer (chansar på att min klass inte kommer vara större än så, då jag i sådana fall kommer framstå som en alkis) samtidigt, nykter.
Jag var redo att dräpa varenda jävel som knuffade mig hit o dit. Fram o tillbaks.
Rev ner mitt uppsatta hår. Armbågade mig över hela kroppen. Dansade/hoppade på mina tår.

OM jag går ut nykter igen, ska jag ha med mig en rockring.
Jag ska ha den runt magen, o claim'a mitt eget space.
Den som kommer innanför rockringen är död.
Eller jävligt snygg.


The Pipettes var inte så värst mycket att hänga i granen, tyvärr.
Däremot var deras borttappade (?!) tredje medlem, kvällens höjdpunkt.
En jätterolig piercad indier, utan taktkänsla, men väldigt mycket annan känsla.
Han var i extas! O följde tjejernas dans, dock 3 steg efter, hela tiden. Han var så glad!

Vi skrattade inte åt honom, vi skrattade med.....eh...nej, vi skrattade åt honom. Förlåt.

Karma, bring it on.

Jag är så himla trött! Känns som jag är halvdöd.
3 gånger, den här veckan, har jag vaknat i panik, flugit upp ur sängen, in i badrummet -
"Fanfanfan, jag har försovit mig! Men vänta lite här nu.....vad är klockan?
Klockan är ju för fan bara 2!"
Helvetesjävlaskit.
Stress eller?

Jag tänkte bara gå hem o lägga mig i soffan idag efter jobbet, o inte gå ut något mer under hela helgen.
Kanske bara för att gå o köpa något fint, eller något gott.
Men som vanligt får jag en brutal helg-ångest av sådana tankar, o ska snart möta Anders på Söder för en kväll med The Pipettes, o kanske en öl eller två.




Spotify här.

Jag är upp-o-ner. Det känns som kaos vart jag än går, men antar att det är jag som är själva kaoset.
Inte så mycket negativt kaos, mest bara bra saker, om nu kaos kan vara bra.
Lite stressigt, lite virrigt, lite oplanerat, lite pirrigt, lite ovisst, lite spännande.
Idag har jag till o med glömt bort att dricka kaffe.

O jag var på spinning.
Borde det inte vara skottpengar på någon som spelar Cara Mia på ett spinningpass?
Nu finns det snart inte så många pass jag pallar med att gå på kvar.
När jag blir rik ska jag köpa kort på fin-gym.

Nu ska jag kolla på Elvis i glada Hudik. Det gör mig helt varm i hjärtat.
O vet ni vad, min tant som jag hyr lägenheten av har spelat in en film med det gänget.
Underbart, o jag väntar med förtjusning!

Spotify här.

En gång när jag var liten hittade jag ett fisköga i räkosten. Jag kunde inte äta räkost på flera år.
Det täppte till öppningen, o när vi bände ut proppen stirrade ett litet fisköga på oss.
Jag är/har blivit extremt känslig för läskiga saker i mat. Hårstrå i maten är döden.
Om det knakar när jag biter, i till exempel kött, är det i princip kört.
Eller om sushin inte är bra, vill jag inte ha sushi på väldigt länge. Det är bra. För sushi är dyrt.

Men varför kan jag inte hitta något äckligt i en påse ostbågar? Eller chips?
Kom igen; Help me out here, Gud.


Ps. Det spelar liksom ingen roll att få höra skräckhistorier om folk kom hittar råttlik eller andra sjuka grejer i diverse förpackningar o påsar. Det är JAG som måste hitta testikeln i godispåsen. Annars funkar det inte.