JKN

Jag är uppriktigt orolig.
Jag är trött.
Jag har varit helt groggy ända sedan jag kom hem, efter min måndag'liga spinningdejt med Per, vid 19.
Men eftersom jag lider av någon typ av insomnings/gå-o-lägg-mig-skräck är jag fortfarande vaken. Jag tycker liksom inte att det känns ok att gå o lägga mig redan 20-21. Känns som jag slösar bort tid på att sova. Men vilken tid? Vad har jag gjort under de här plågsamt trötta timmarna? Inte något av värde i alla fall.
Finns massor av saker jag kunde ha gjort, o saker jag behövde ha fixat.
Men jag har bara legat i morgonrock o tittat på tv parallellt med att jag har tittat på något annat på datorn.
Så jag har inte sett något helhjärtat. Bara sett allt halvt om halvt. Så dumt.
Helhjärtat eller inget alls.
Det får bli min nya livsfilosofi.



Spotify här.

Ja, det undrar ju jag med.
Det är tydligen väldigt enkelt, enligt foldern.

"Det finns bara en lösning, en väldigt enkel lösning!
Och den är att tro på Gud o följa Hans vägledning.
Det är endast då vi kan få en försmak på livet i Paradiset."

Där ser man på.
De tycker att jag ska konvertera till islam, bli muslim.
Hmm, får nog ta o fundera lite på det.

En tillfällig lösning på mina personliga problem just nu, är iallafall kardemummaskorpor o te.
O satsumas, såklart.

Hej sömnproblem! 
Jag kunde inte somna inatt heller. Fanns i o för sig legitima anledningar till detta, men ändå. Så det slutade ju med att jag i princip har sovit/slöat/stickat bort hela den här dagen.
Ja, jag har börjar sticka igen. O jag kan inte sluta. Jag stickar, repar upp, stickar på nytt sätt, repar upp, virkar istället, repar upp...osv. Obeslutsamhet är ju mitt signum.
Det ska iallafall bli en halsduk/sjal av något snyggt slag.

Men nu ska jag släppa mina stickor.
Tänkte ge mig ut för lite shopping. Jag har en hel lista med grejer jag behöver, o saker jag enbart VILL, köpa efter min privata ekonomiska kris.
O såklart velar jag om hur kvällen ska se ut också. Finns lite olika alternativ. Jag vill helst bara ha ETT alternativ. Eller nej, jag tar tillbaka det. Jag vill ha många alternativ.
O någon som kan ta besluten åt mig.

Nu sparkar jag igång den här lördagen med lite härligt 80-tal.

54 kronor. 
Det är vad jag har kvar de sista dagarna innan pengarna kommer in på kontot.
Jag är så himla nöjd, för jag trodde dom skulle vara helt slut mycket tidigare. Jag behöll ju de svindyra skorna, det är nog därför jag blev lite fattigare än vad jag hade tänkt den här månaden. Men nu trippar jag minsann runt i fina skor, o hoppar som en skadeskjuten gnu mellan alla fula vattenpölar o äckliga snöslaskhögar.

Idag har jag hunnit med att jobba, träna, diska, städa alla små kvadratmetrar, o att sätta upp en brandvarnare. Så nu kommer jag inte att dö i en brand. Inte här hemma.
Eller, jag blir i alla fall varnad först. 
Jag kommer däremot bli döv nästa gång jag lagar mat. Så det är nog bäst att jag låter bli. Jag får istället bli stammis på Ica's o PrisXtra's chark/delikatess-disk. Så får det bli. När jag fått pengar, det vill säga.

Jag ska spara de sista slantarna till torsdag, för då ska vi ha våffel-kalas i Liljeholmen!
Jag säger som Cessan o Lady Gaga;
Ga ga, uh la laa!

Våfflor är fina grejer.

Jag vet att jag har nämnt det förr. Det kanske till o med kan räknas som tjat nu.
Men Friskis & Svettis börjar verkligen gå mig på nerverna.
MEN!
Jag har fått en ny idol. Per Arenlid.
Första gången jag såg honom innan spinningpasset tänkte jag "Neeeej, fan fan fan!" .
Jag kan vara sjukt snabb på att dömma människor efter första ögonkastet. Något jag jobbar på att ändra. Men på Friskis har jag fått mina fördomar bekräftade så jäkla många gånger, så det var så jag tänkte.

Per ser ut, o beter sig, lite som borgmästaren i Spin City.
Men jösses vilket bra pass han har. Han är den enda som har musik som verkligen driver o peppar.
Jag blir så über-pepp att det är fara för mitt eget liv. Jag kör på, o skiter i om pulsen håller på att ta livet av mig. Han är så jäkla skön den här människan. Lugn som en filbunke, o säger saker som "O vad gör vi nu då? Jo, vi lägger på." "Vad händer nu då? Jo, 5 minuter brant uppför. O alla står hela vägen." Inget käckt "Wohooo, kom igen nuuuuu!"-skrikande. För det behövs inte.

Det bästa var när våran musik tystnade i spinningsalen under stretchingen, o gympasalens musik hördes igenom glaset. Take a Chance On Me.
Då sa han; "Hehe. Typisk gympamusik..." Med ett snett leende.

Då ville jag bara gå fram o krama honom.
Men jag nöjde mig med att gå fram o berätta hur otroligt bra jag tycker att hans pass o musik är. 
Han blev jätteglad, borgmästaren Per.
Vi kommer att bli SÅ tighta, för jag kommer vara på Kungsholmens Friskis kl. 17.30, varenda jävla måndag hädanefter.


Perra?

Bob Dylan.
Mitt ex är nog en av världens största Dylan-nördar. Han får något glansigt i ögonen såfort Bob Dylan kommer på tal. Eller så blir han helt svart i blicken, om det inte är rätt saker som blir sagda.
Jag tror han tar det personligt. Han vet allt om honom, har läst alla tidningar o böcker, kan alla hans skivor, alla låtar, alla årtal, alla bootleg's. Rubbet.
Jag har liksom aldrig fått den där känslan av Bob Dylan. Jag gillar honom, men that's it.
Men, en gång när jag satt på bussen kom Tangled Up In Blue upp på min ipod. För några sekunder kunde jag känna känslan av att Bob Dylan är gud. Det liksom sög till i magen på mig. O sen var det borta. Men när jag berättade om de här få sekunderna för mitt ex såg jag ren o skär lycka o glädje i hans ögon. Det var fint.



Men jag antar att jag är likadan när det gäller Håkan Hellström. Han är min gud.
Som nu. När det snöar de största, fulaste snöflingorna jag någonsin sett, o jag känner att jag bara vill dö o återuppstå när allt har ordnat sig o det är sommar.
Då drar jag ner persiennerna o tittar på Håkan Hellströms spelning från Peace & Love förra året.
Då känns allt helt plötsligt helt ok.